Sven Nordqvist: Stackars Pettson
Böckerna om Pettson och Findus har nog format en hel
generation bilderboksslukare. Sven Nordqvist har förmågan att som ingen annan
berätta roliga, spännande och fartfyllda historier genom text och bild.
Texterna är välskrivna, och bilderna är ofta otroligt detaljrika och livfulla.
Överallt finns små figurer som lever sina egna liv i lådor, skrymslen och
vrår. Däremot är det sällan man
anar ett större djup. Kanske är det därför jag blir så starkt berörd av Stackars
Pettson.
Det är höst. Utanför fönstret har träden fällt sina löv, det
är blött och kallt. Pettson sitter inne och dricker sitt förmiddagskaffe och
har inte alls lust att hugga ved och vända potatislandet som han har tänkt.
Findus, däremot, är oerhört rastlös. Han försöker med alla medel få Pettson att
leka med honom, och när det inte lyckas inser han att det enda som kan vända
Pettsons dåliga humör är en fisketur. Efter mycket övertalning bestämmer sig
Pettson för att följa med, och det visar sig att Findus vet precis hur man gör
en sur gubbe glad igen.
Stackars Pettson är
den mest lågmälda av Nordqvists böcker om Pettson och Findus. Där finns en
melankolisk ton som på något sätt känns väldigt mänsklig.
Bilderna är nedtonade och präglas av bleka höstfärger: grått som regnet och
vattnet, mörkgrönt som granarna och gulbrunt som vassen, ekan och tapeterna i
köket. Till och med det karaktäristiska röda huset är liksom grådaskigt – allt
går ton i ton med Pettsons humör. På näst sista uppslaget finns en bild som
överträffar allt annat: Pettson och Findus fiskar i en skogssjö, och allt är
tyst och stilla. På detta uppslag förekommer inga specifika detaljer, lustiga
små djur eller hus, istället låter författaren det lugn som nämns i texten gå
igen även i illustrationerna: ”De satt alldeles tysta i en hel kvart. Det enda
som hördes var vattnet som då och då skvalpade mot båten. Sjön var grå, himlen
var grå, skogen stod mörk runtomkring. Höstens guldlöv hade fallit till marken,
naturens starka färger hade dragit sig tillbaka inför vintern. Allt hade
övergått till brun-grön-grått i olika nyanser. Men den fuktiga luften gav
färgerna skärpa och djup och fick dem att lysa.” Det är väldigt, väldigt
vackert skrivet.
Det är härligt att Pettson och Findus har ett
sådant fint samspel, och i den här boken blir det
extra tydligt. Pettson är vresig, vuxen, ångesttyngd och lättirriterad.
Findus kan absolut inte sitta still. Han fiskar sillmörtar ur den randiga
köksmattan och jagar efter sockerbitar på golvet. Och kanske kan man testa att
balansera på stolen? Det låter ju i alla fall ingenting?
Det här är en bok att minnas och gå tillbaka till, och, naturligtvis, presentera för nya små bokälskare.
/Julia
Titel: Stackars Pettson
Författare: Sven Nordqvist
Förlag: Opal
Åldersrekommendation: 3-6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar