Efter en höst i ständigt högt tempo sa kroppen till sist ifrån under julen och gav mig en dos halsfluss. Smärtsamt, men en perfekt anledning att ligga still och bara läsa. Jag passade på att läsa klart sista momentet i distanskursen i barn- och ungdomslitteratur som jag pluggat under hösten, och fick därmed stifta bekantskap med både Gunnel Beckmans för sin tid tabubrytande roman "Tillträde till festen" och Barbro Lindgrens självbiografiska bok om unga Barbro i den dagboksformade boken "Världshemligt". Utöver dessa fina pärlor har jag även hunnit plöja klassiker som Louisa May Alcotts "Unga kvinnor" och Mark Twains "Tom Sawyers äventyr", samt modernare ungdomsromaner som Johanna Thydells "I taket lyser stjärnorna" och Gunnar Ardelius "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket".
Mitt hjärta brinner lite extra starkt för ungdomsboken och det är spännande att jämföra hur den har sett ut under olika årtionden, vilka teman som tagits upp, hur språk och form förändrats och hur den allt mer börjat nå även en äldre publik. Ungdomslitteraturen har alltid varit en het potatis, extremt påverkad av sin samtid och ständigt omdiskuterad. Jag ser fram emot att fortsätta diskutera den här på bloggen under 2012. Till dess tar jag lite semester för några veckor i Indien. Där kommer bland annat dessa böcker ingå i min strand- och tåglektyr.
God fortsättning!
/Linda
31 december 2011
27 december 2011
Ett besök i bilderboksvärlden
God jul och god fortsättning!
För närvarande är Ung Bok delat i två - Linda har åkt norrut över jul och själv befinner jag mig på västkusten. Här har det blåst och regnat ganska ordentligt, vilket inte gjorde så mycket på själva julafton, men förr eller senare måste man ju ta sig ut - vad passar då bättre än att gå på museum?
Som en del av er kanske känner till pågår just nu en utställning på Göteborgs Konstmuseum om bildkonstnären Jan Lööf. Ni minns kanske Skrotnisse, Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare? Jag tyckte själv att de var lätt obehagliga när jag var liten, men samtidigt är det böcker jag minns som väldigt spännande. I den fina utställningen om Lööfs konstnärskap ingår såväl originalillustrationer från böckerna som modeller och filmupptagningar från filmatiseringen av Skrotnisse. Utställningen fångar Jan Lööfs storhet som berättare och illustratör, och noggrannheten i modellerna är imponerande. Dessutom är utställningen anpassad för både små och stora besökare - ett klart plus!
Har ni vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök, utställningen pågår till och med 5 februari!
/Julia
För närvarande är Ung Bok delat i två - Linda har åkt norrut över jul och själv befinner jag mig på västkusten. Här har det blåst och regnat ganska ordentligt, vilket inte gjorde så mycket på själva julafton, men förr eller senare måste man ju ta sig ut - vad passar då bättre än att gå på museum?
Som en del av er kanske känner till pågår just nu en utställning på Göteborgs Konstmuseum om bildkonstnären Jan Lööf. Ni minns kanske Skrotnisse, Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare? Jag tyckte själv att de var lätt obehagliga när jag var liten, men samtidigt är det böcker jag minns som väldigt spännande. I den fina utställningen om Lööfs konstnärskap ingår såväl originalillustrationer från böckerna som modeller och filmupptagningar från filmatiseringen av Skrotnisse. Utställningen fångar Jan Lööfs storhet som berättare och illustratör, och noggrannheten i modellerna är imponerande. Dessutom är utställningen anpassad för både små och stora besökare - ett klart plus!
Har ni vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök, utställningen pågår till och med 5 februari!
/Julia
24 december 2011
24.
När familjebilden krackelerar
När familjebilden krackelerar
Elin Nilsson: Istället för att bara skrika
Jag måste erkänna att mina förväntningar på Elin Nilssons debutroman är helt andra. Omslag, titel och förmodligen vana säger mig att detta är ännu en samtidsrealistisk ungdomsroman om hjärta och smärta – vilket jag visserligen älskar. Snart inser jag dock att romanen i min hand snarare är en thriller och glädjen över detta överraskar mig. Det måste varit riktigt längesedan jag läste en ungdomsroman i denna form.
Andrea är 16 år och lever med sin mamma och hennes nya man. Pappa Hasse drog till USA när hon var liten och när han väl kom tillbaka efter många år dog han strax i cancer. Den två år äldre systern Sandra har flyttat hemifrån efter att ha blivit gravid och inte kunnat komma överens med mamman. Nu står Andrea mittemellan familjemedlemmarna, samtidigt som hon själv känner massa ilska mot dem bägge. En dag hittar Andrea ett brev i brevlådan där någon kräver mamma på en stor summa pengar. Det har med pappa Hasse att göra och Andrea blir alldeles kall. Frågorna blir bara fler när hon tillsammans med Sandra och kompisen Molly bestämmer sig för att undangömma brevet för mamma och på egen hand ta reda på vad som pågår. Vem var egentligen pappa? Vad gjorde han i USA? Och vad var han inblandad i för skumma affärer? Samtidigt som Andrea gräver i familjens förflutna tvingas hon möta nutiden med låg självkänsla och i trassliga familjeförhållanden.
Det är spännande i Elin Nilssons roman och jag fastnar snabbt i den mystiska historien, för att sedan inte kunna slita mig. Parallellt med huvudberättelsen får vi i korta avsnitt, i annat typsnitt, även ta del av en annan berättelse som gör att saker sakta klarnar. Utpressningshistorien är egentligen ett alldeles för allvarligt mysterium att rota i för Andrea och Sandra, men deras desperation att få reda på mer om sin far säger ganska mycket om hur de mår. Här finns inte bara mörka hemligheter att luska ut, utan också bråk, ilska och frågetecken att reda ut med mamman.
Elin Nilsson får berättelsen att kännas äkta och jag känner med Andreas frustration över att hamna mittemellan och bara vilja allas bästa. Utöver familjedramat som utspelas byggs en fin vänskap upp mellan Andrea och Molly, där Andrea för första gången vågar släppa någon innanför sina murar. Berättelsens språk flyter fram över sidorna, känns trovärdigt och är lätt att ta till sig. Ibland är det roligt, ibland vackert och vissa meningar suger sig fast så mycket att jag hör dem i huvudet långt efter att jag slagit igen min bok.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Titel: Istället för att bara skrika
Författare: Elin Nilsson
Förlag: Alfabeta
Åldersrekommendation: 12-15
23 december 2011
23.
"NED PÅ KNÄ FÖR KORKARNAS KONUNG!"
"NED PÅ KNÄ FÖR KORKARNAS KONUNG!"
Barbro Lindgren: Vems lilla mössa flyger?
Barbro Lindgrens böcker om Loranga, Mazarin och Dartanjang är så gott som kultförklarade vid det här laget. Berättelserna om den bisarra och omåttligt älskade trion har på senare år blivit både teater och bokhandelslogga (se butiken Bokslukaren på Mariatorget i Stockholm). Och de är, minst sagt, fantastiska. Men vad man lätt glömmer är att Barbro Lindgren har gjort mycket mer för barnbokssverige, bland annat Vems lilla mössa flyger –en underbar berättelse med en del spänning och på Lindgrenskt vis fullständigt urflippade karaktärer.
Det är inte alls långt till Barnhans land. Ut ur huset bara, sen över grusgången, genom vildvinsportalen, förbi syrenhäcken, snabbt in genomhålet – och så är man där! Där finns, bland annat, den snälla och lite rädda tygfågeln Nöken, elefanten Ellen som är så gammal att det rinner sågspån ur henne när hon sover i sitt träd, den oberäkneliga och skvatt galna Stenkulan, Farbrornallen som bor i sin håla och spelar Nallbeethoven så det skallrar i fönsterrutorna, Gummiapan Mack (tillika Stenkulans senaste förälskelse) som mest åker runt på sin motorcykel, samt ett okänt antal rangliga och mycket förvirrade kottkor. Tillsammans med Barnhans utforskar de sin lilla värld, går vilse tillsammans och hittar tillbaka. De sätter upp Nökhamlet, hittar en skogstokig korkkung och begraver en kottko. Samtidigt lurar den förfärliga Skrämslagan i snåren. De vet inte riktigt vad det är, men de är säkra på att den är hemsk.
Här är Barbro Lindgren i sitt esse. Utifrån ett barns perspektiv skapar hon en värld där allt är möjligt. Allt kommer an på karaktärerna. De är så bra och levande att de kan ta sig för precis vad som helst utan att det känns krystat eller fånigt. Istället sitter jag och lerstort när jag läser, både för att det är roligt och charmigt, men framför alltför att det är så otroligt bra barnlitteratur. Jag menar, hur kan man låta bli att bli berörd?: ”Ingen fyllde år så sällan som Röden och ändå var han äldre och håligare än de flesta. Barnhans däremot hade haft fler födelsedagar än han själv kunde räkna. Nöken hade också fyllt år ett par tre gånger, liksom Ellen och Mack och Bisamråttan. Nu funderade Barnhans så smått på att fylla år igen. Han hade tappat bort alla presenter och behövde nya. Och Nöken behövde också presenter, så han inte blev avundsjuk. Därför kanske de skulle fylla år imorgon båda två, om vädret tillät och alla var vakna.” Lindgren kan verkligen konsten att få det mest bisarra att kännas helt normalt. Sammantaget med hennes förmåga att bygga karaktärer blir det något alldeles extra, en rolig och häftig läsupplevelse. Barnets världsbild råder helt i Barnhans land. Så kan en kottko vandra iväg helt på egen hand, eller en kork dyka upp från ingenstans och skrika NED PÅ KNÄ FÖR KORKARNAS KONUNG! utan att det känns det minsta märkligt.
Vems lilla mössa flyger åtföljs av Korken flyger och VLMF:Vad Lever Man För? Det är läsning som berikar både stora och små läsare, och lämpar sig extra bra för högläsning.
/Julia
Titel: Vems lilla mössa flyger
Författare: Barbro LindgrenIllustratör: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren
Åldersrekommendation: 6-9
22 december 2011
22.
Med trång blus på vuxenmiddag
Med trång blus på vuxenmiddag
Lisen Adbåge: Stor-Emma
Lisen Adbåge står bakom
en stor del av 2000-talets barnböcker. Hon har både skrivit och illustrerat men
är framförallt känd för det sista med sina färgstarka, ofta humoristiska
och detaljrika karaktärer och bilder. En av bilderböckerna där Lisen Adbåge både har skrivit och illustrerat är Stor-Emma som kom ut under 2011. På min
årsbästalista hamnar den högt och jag skrattar varje gång jag läser om boken.
Emma och hennes föräldrar
är bortbjudna på middag hos föräldrarnas vänner. Emma måste följa med fast hon
mycket hellre vill stanna hemma och äta chips. Nu tvingas hon istället ta på
sig en trång blus, fläta håret och leka med parets dotter som också heter Emma,
men kallas Stor-Emma – eftersom hon är större. Problemet är att Stor-Emma mest
retas, härmas och luras. Emma vill åka hem, fast pappa säger att de måste
stanna. Men när Emma ber Stor-Emma lära henne en häftig dans, lättar stämningen.
Plötsligt är det i stället mamma och pappa som tjatar på Emma att de ska åka hem
Stor-Emma är fylld av
fantastiska detaljer och tidstypiska saker som fyller ut en ofta vit och ren
bakgrund. När föräldrarna stressar runt hemma för att göra sig fina inför
middagen, ligger klackskor, pärlhalsband, strumpbyxor och slipsar slängda på
golv och över garderober. Hemma hos Stor-Emma är det mer exklusivt med
bubbelpool och designmöbler. Emma, som ser obekvämt uppstoppad ut i sin finblus, sneglar nervöst på den bortskämda Stor-Emmas
alla grejer, medan Stor-Emma kaxigt ritar med tusch på väggarna för att hon ”skiter
i om man inte får”.
Berättelsen fokuserar på
barnens möte och maktspelet som utövas mellan dem, där lilla Emma är i ständigt
ängsligt underläge. Samtidigt är föräldrarna upptagna av sin vuxenmiddag och
kastar endast stressade blickar på barnen. Ibland är bilderna dessutom målade ur Emmas synvinkel,
så att de vuxnas huvuden huggs av och man bara ser stora, tjocka mammor och pappor
i rörelse. Karaktärerna är ofta överdrivet framställda och framförallt de vuxna påminner lite om figurerna i Karl-Bertil Jonssons julafton. Allra finast blir det dock på slutet när de två Emmorna har funnit varandra. Då revolterar de mot sina föräldrar, kastar av sig de obekväma finkläderna och fnissar elakt tillsammans i linne och tajts med svettiga, rosenröda kinder och hår som står åt alla håll.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Titel: Stor-Emma
Författare & illustratör: Lisen Adbåge
Förlag: Natur & Kultur
Åldersrekommendation: 0-3, 3-6
21 december 2011
Planering inför våren
Snart är julen här och kalendern tar slut. Som tur är sitter vi här och pratar om massa nya idéer, planerar teman och den stundande bokvåren.
Vad vill ni läsa om? Lämna gärna en kommentar!
Vad vill ni läsa om? Lämna gärna en kommentar!
21.
Ett guldkorn
Ett guldkorn
Sven Nordqvist: Stackars Pettson
Böckerna om Pettson och Findus har nog format en hel
generation bilderboksslukare. Sven Nordqvist har förmågan att som ingen annan
berätta roliga, spännande och fartfyllda historier genom text och bild.
Texterna är välskrivna, och bilderna är ofta otroligt detaljrika och livfulla.
Överallt finns små figurer som lever sina egna liv i lådor, skrymslen och
vrår. Däremot är det sällan man
anar ett större djup. Kanske är det därför jag blir så starkt berörd av Stackars
Pettson.
Det är höst. Utanför fönstret har träden fällt sina löv, det
är blött och kallt. Pettson sitter inne och dricker sitt förmiddagskaffe och
har inte alls lust att hugga ved och vända potatislandet som han har tänkt.
Findus, däremot, är oerhört rastlös. Han försöker med alla medel få Pettson att
leka med honom, och när det inte lyckas inser han att det enda som kan vända
Pettsons dåliga humör är en fisketur. Efter mycket övertalning bestämmer sig
Pettson för att följa med, och det visar sig att Findus vet precis hur man gör
en sur gubbe glad igen.
Stackars Pettson är
den mest lågmälda av Nordqvists böcker om Pettson och Findus. Där finns en
melankolisk ton som på något sätt känns väldigt mänsklig.
Bilderna är nedtonade och präglas av bleka höstfärger: grått som regnet och
vattnet, mörkgrönt som granarna och gulbrunt som vassen, ekan och tapeterna i
köket. Till och med det karaktäristiska röda huset är liksom grådaskigt – allt
går ton i ton med Pettsons humör. På näst sista uppslaget finns en bild som
överträffar allt annat: Pettson och Findus fiskar i en skogssjö, och allt är
tyst och stilla. På detta uppslag förekommer inga specifika detaljer, lustiga
små djur eller hus, istället låter författaren det lugn som nämns i texten gå
igen även i illustrationerna: ”De satt alldeles tysta i en hel kvart. Det enda
som hördes var vattnet som då och då skvalpade mot båten. Sjön var grå, himlen
var grå, skogen stod mörk runtomkring. Höstens guldlöv hade fallit till marken,
naturens starka färger hade dragit sig tillbaka inför vintern. Allt hade
övergått till brun-grön-grått i olika nyanser. Men den fuktiga luften gav
färgerna skärpa och djup och fick dem att lysa.” Det är väldigt, väldigt
vackert skrivet.
Det är härligt att Pettson och Findus har ett
sådant fint samspel, och i den här boken blir det
extra tydligt. Pettson är vresig, vuxen, ångesttyngd och lättirriterad.
Findus kan absolut inte sitta still. Han fiskar sillmörtar ur den randiga
köksmattan och jagar efter sockerbitar på golvet. Och kanske kan man testa att
balansera på stolen? Det låter ju i alla fall ingenting?
Det här är en bok att minnas och gå tillbaka till, och, naturligtvis, presentera för nya små bokälskare.
/Julia
Författare: Sven Nordqvist
Förlag: Opal
Åldersrekommendation: 3-6
20 december 2011
20.
Fartfyllt och roligt med Tilda
Fartfyllt och roligt med Tilda
Ingelin
Angerborn: Om jag bara inte råkat göra pappa till astronaut
Vad ska man göra
när alla klasskompisar skryter om sina pappors häftiga jobb? Tilda hinner inte
ens fundera över detta innan hon helt plötsligt har klämt ur sig att hennes
pappa minsann är astronaut. Problemet är att hon nu måste bevisa det. Som
vanligt när Tilda råkat dra en vit liten lögn (som hon verkligen försöker låta
bli!) leder den ena dumheten till den andra. Snart har Tilda inte bara förvandlat
sin pappa till astronaut – hon har också slarvat bort gympalärarens
motorcykelhjälm, förstört tant Doris kärleksfoto och blivit osams med bästa
kompisen Julia.
Om jag bara
inte råkat göra pappa till astronaut är en rolig,
fartfylld och härlig bok om Tilda som ständigt råkar ställa till det för sig.
Ingelin Angerborn skriver med högt tempo och humor på ett lekfullt och glatt sätt.
Även om man förstår att det till sist kommer att gå bra, håller spänningen i
sig boken igenom och man undrar hur det egentligen ska lösa sig. Kanske
framförallt på grund av Angerborns smarta stilistik där varje kapitel inleds
med en ny intresseväckande hint om vad som är på gång, exempelvis: ”Om jag inte
hade gått till tandläkaren, så hade jag inte stulit tidningen. Men nu gjorde
jag det.”
Som läsare
tycker jag väldigt mycket om den påhittiga, levnadsglada Tilda och jag lider
med henne när hon råkar ut för konstiga händelser, fast hon egentligen bara vill väl. Om
jag bara inte råkat göra pappa till astronaut är en väldigt snäll bok, med
fina karaktärer och roliga händelser, som jag tror passar perfekt som högläsningsbok
i lågstadieklasser. Detta är den andra boken i serien om Tildas trubbel. Jag
hoppas fler böcker är på gång.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Titel: Om jag bara inte råkat göra pappa till astronaut
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Tiden/Rabén & Sjögren
Åldersrekommendation: 6-9
19 december 2011
19.
Magi och goda hjärtan
Magi och goda hjärtan
Ondjaki: Ynari, flickan med de fem flätorna
Vi var många som blev glada över det afrikanska temat på
bokmässan i Göteborg 2010. Naturligtvis kan man ha invändningar mot hur temat
behandlades – montern ”Afrika har ordet” var placerad på övervåningen, vilket
gjorde att det inte var så många som hittade dit, och att över huvud taget
välja att fokusera på en hel världsdel istället för (som annars) ett specifikt
land fick i alla fall mig att trött tänka på det gamla uttrycket the west
and the rest. Men på det hela taget var det
en bra mässa. En av de författare som gjorde starkast intryck på mig var
Ondjaki, en angolansk författare som har ett gott öga till det magiska i
språket. När jag nu läser hans Ynari, flickan med de fem flätorna möts jag av en stark tro på drömmar, vardagsmagi och
ordets makt.
Ynari har fem flätor som hon haft sedan hon var liten. När
hon en dag sitter nere vid floden kommer en pytteliten man fram ur gräset och
presenterar sig som Lilleman. De blir vänner, och Ynari blir förtjust när hon inser
att Lilleman kan trolla. Men snart förstår hon att alla egentligen kan trolla –
det gäller bara att hitta sin egen magi. Lilleman och Ynari ger sig ut på en
färd till fem byar, där det visar sig att Ynaris flätor kan göra underverk och
att ord kan få en enorm kraft när man vet vad de betyder.
Det här är en väldigt upplyftande berättelse. Ondjaki har
förmågan att blåsa liv i det vi ser som vanligt och få oss att inse att det
finns en magisk dimension i allt, bara vi är villiga att ta det till oss. Hans
figurer är fantasifullt uppbyggda och lockar till läsning, och framför allt
Lilleman fascinerar mig. Man vet inte om han finns på riktigt eller om det bara
är Ynari som fantiserar, och egentligen gör det detsamma. På sätt och vis är
han fiktionen personifierad, verklig i all sin overklighet, och jag gillar det
skarpt.
Texten tar stor plats i denna bilderbok som förmodligen
skulle ha fungerat lika bra som kortare kapitelbok. Den uppmanar liksom till
högläsning. Danuta Wojciechowskas vackra och ibland lite drömlika
illustrationer bidrar till känslan av att man som läsare befinner sig på
gränsen mellan fantasi och verklighet, en sorts magisk realism som är färgrik
och självklar. Ynari, flickan med de fem flätorna är en bok som jag tror att både vuxna och barn mår bra av att läsa; en
bok som manar till lugn, uppmärksamhet och framför allt goda hjärtan.
/Julia
Författare: Ondjaki
Illustratör: Danuta Wojciechowska
Översättare: Yvonne Blank
Förlag: Trasten
Åldersrekommendation: 3-6
(Bilden är lånad från libris.kb.se)
18 december 2011
18.
Motsatser möts i fascinerande bildkonst
Motsatser möts i fascinerande bildkonst
Sara Lundberg: Vita
streck och Öjvind
Vissa bilderböcker dröjer sig kvar och fastnar. Vissa bilderböcker
kan man bläddra i om igen, sjunka in i och bara fortsätta upptäcka nya
detaljer. Sara Lundbergs Vita streck och
Öjvind är en sådan bok – som med dess bildkonst förmodligen fascinerar
vuxna lika mycket som barn.
Vita är en flicka som håller ordning på världen genom att
måla vägarna med vita, raka streck. Detta för att hjälpa bilarna förstå hitåt och ditåt.
En dag faller en pojke rakt ner i hennes färgpyts, rubbar hennes kontroll och kladdar
ner vägen med sina nu vitfärgade skosulor. Det är yrvädret Öjvind som inte förstår
varför Vita måste fortsätta rakt fram eller varför hon blir så arg. Öjvind
följer efter Vita och lyckas till sist blidka henne med en smörgås på
leverpastej, gurka och fickludd. Men så blåser vinden upp och Öjvind måste följa med den. Nu är det istället Vita som undrar varför Öjvind måste försvinna.
Kvar står hon alldeles ensam i den stora världen. Vita måste helt enkelt hitta
Öjvind.
I starka, livliga färger lägger sig Sara Lundbergs bilder
över sidorna. Ibland fyller de hela uppslag med vackra landskapsvyer, som när
en bro snirklar sig fram över gråa öar och ett kallt hav där segelbåtar trängs.
Ibland går bilderna in mer på detaljer, som i den trånga staden där människor
och djur i alla storlekar och färger traskar över Vitas övergångsstreck. Efter
att Öjvind blåst iväg lägger sig vinden över sidorna, i tunna, vita, snirkliga
streck. Husen böjer sig som bananer, håret flyger och Vita går så krokigt i
sitt desperata sökande att hon tappar kontrollen och streckar ner både tennisbanor och tavlor. Lika
krokigt placerar Sara Lundberg ut texten över sidorna. Ögat får jobba,
dramatiken ökar och upplevelsen blir så levande att man nästan tror att själva boken
ska blåsa iväg. Men efter stormen kommer lugnet och lägger sig varmt och försiktigt över sidorna, där lilla Vita pustar ut.
Vita streck och Öjvind nominerades till Augustpriset i höstas och är en fristående fortsättning på Vita streck som kom ut 2009. Denna gång tar dock Sara Lundberg Vitas värld ett steg längre när hon låter motsatser och kontraster mötas och kärleksfull vänskap bildas. Det är finurligt, det är lekfullt och det är framförallt så vackert att jag instinktivt bläddrar i boken som om den var ett skört konstverk. Som tur är är en bilderbok sällan menad att vara skör, men ett konstverk kan den definitivt vara, visar Sara Lundberg.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Titel: Vita streck och Öjvind
Författare: Sara Lundberg
Förlag: Alfabeta
Åldersrekommendation: 3-6, Alla åldrar
17 december 2011
17.
Snyggt, subtilt, självklart
Snyggt, subtilt, självklart
Jenny Jägerfeldt: Här ligger jag och blöder
Jag tror att de flesta kan skriva under på att det är något
magiskt med böcker som man inte kan sluta läsa. Ofta uppstår ju den effekten så
småningom, men långt ifrån alla berättelser fångar en sådär omedelbart på
första sidan. Det är fint när det händer, och extra fint är det när det händer
med realistiska tonårsskildringar. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt har allt som krävs: en
huvudperson man tycker om och identifierar sig med, en intrig som behöver
nystas upp,
och framför allt: ett otroligt bra språk.
Maja är sjutton år och bor mestadels med sin pappa. Mamma
Jana i Norrköping är märkligt frånvarande och inåtvänd. Maja oroar sig, men
klagar inte – hon är ju nästanvuxen och van att ta hand om sig själv. Men när
Jana plötsligt försvinner vänds Majas värld oväntat upp och ned. Samtidigt
hittar hon ett mejl som absolut inte är adresserat till henne, men som rör
henne i allra högsta grad.
Här ligger jag och blöder har en otroligt stark inledningsscen där Maja sågar av sig toppen av
tummen med en sticksåg. Jag åkte tunnelbana baklänges när jag läste det
partiet, och det kändes som att det var jag som hade sågat av mig tummen. Det
är nämligen så med Jägerfeldts språk – man tar det till sig och känner det i
hela kroppen. Genom språket får även Maja en karaktär som är helt hennes egen.
Sällan har jag stött på en huvudperson som är så rakt igenom trovärdig, och
ändå så märkbart litterär. Det är någonting med den utpräglat ironiska tonen
som i kombination med en stor dos riktigt välskriven prosa blir något alldeles
extra: ”Jag reste mig hastigt upp ur sängen. För hastigt, och en tung
blyliknande värk spreds från tinning till tinning och tvingade mig att sätta
mig ner igen. Munnen var torr. Jag kände på tungan med fingret. Det kändes inte
som om den var min, det kändes som ett främmande föremål. Som om ett litet djur
hade lagt sig där och bara dött. Jag kände för att göra detsamma”. Jag tänker
på filmatiseringen av Christina Herrströms Glappet när jag läser, för på samma
sätt som Julia Dufvenius dramatenmonologer framför spegeln går rakt in i
hjärtat, andas den här romanen finkultur utan att bli svårläst.
Uppväxttemat och Majas (yttre och inre) sökande efter sin
mamma berör. Jägerfeldt lyckas på ett snyggt och subtilt sätt skildra den
världsomvälvande och skälvande perioden när man inser att ingenting någonsin är
svart eller vitt – föräldrar är inte bara föräldrar, de är människor. På 250
sidor går Maja från trotsig tonåring till ung vuxen, och det är rörande, roligt
och självklart på samma gång.
Jenny Jägerfeldt är psykolog och krönikör. Hon har tidigare
arbetat med ungdomar på BUP, och driver nu en privat mottagning samt medverkar
i Radiopsykologerna på P1. 2006 debuterade hon med romanen Hål i
huvudet. Med Här ligger jag
och blöder vann hon 2010 Augustpriset i
barn- och ungdomsklassen. Den lyfter viktiga frågor, och stärker en i ens växande. Det är, med andra ord, en bok som behövs.
/Julia
Titel: Här ligger jag och blöder
Författare: Jenny Jägerfeldt
Förlag: Gilla böcker
Åldersrekommendation: 15+
(Bilden är lånad från libris.kb.se)
16 december 2011
16.
Bokbussen som förändrade allt
Bokbussen som förändrade allt
Maja Hjertzell: I love you Viktoria Andersson
Nioåriga Linn är sedan föräldrarnas skilsmässa ganska nyinflyttad till ett bostadsområde där ingenting händer. Här bor jämnåriga Siri, som oftast ändå leker med Emma, och här bor den arga tanten Runa med sin skällande hund Rex. Till råga på allt har Linns katt försvunnit och mamma försöker ordna en tjejfest till Linn som hon inte ens vill ha. Men så en dag rullar en bokbuss in på gården. Det är bibliotekarien Viktoria Andersson som har bruna stövlar, tutar högt och har jobbat som långtradarchaufför i Tyskland. Linn känner genast på sig att allt från och med nu kommer bli mycket bättre.
I love you Viktoria Andersson tillhör de där böckerna man blir varm, glad och lite sorgsen av på samma gång. Handlingen överraskar och språket är hela tiden levande och roligt. Framförallt bygger Maja Hjertzell upp ett väldigt fint porträtt av den lite ensamma Linn som hellre rabblar fraser på latin och tittar på Google Earth, än att pyssla och fnittra med tjejerna i klassen. Linn får inte ut något av tjejernas lekar, men har likafullt en längtan efter att hitta en kompis. Här blir bibliotekarien Viktoria en slags vuxenvän som alltid går att hälsa på i grannhuset och som aldrig ställer tjatiga frågor och krav som den lite för omtänksamma mamman lätt gör. Med Viktorias hjälp träffar Linn snart också faktiskt en jämnårig kompis.
Lustigt nog var det faktiskt just en bibliotekarie som tipsade mig om Maja Hjertzells fina bok. Det gjorde hon rätt i, för här är en författare jag gärna vill läsa mer av. Utöver texten blev jag alldeles tagen av Anna Nilssons fina omslag och illustrationer som dyker upp då och då i berättelsen. Det är lite femtiotalsretro över bilderna samtidigt som texten både känns modern och genusmedveten. Jag tror I love you Viktoria Andersson passar de flesta barn i låg- och tidig mellanstadieålder. Även om man inte varit i samma situation som Linn är hon lätt att tycka om och relatera till, och vem minns inte känslan av att absolut inget händer i vardagen.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Titel: I love you Viktoria Andersson
Författare: Maja Hjertzell
Förlag: Rabén & Sjögren
Åldersrekommendation: 6-9
15 december 2011
15.
Skräck i kortformat
Skräck i kortformat
John Ajvide Lindqvist: Pappersväggar
Få genrer är så effektiva och effektfulla som skräck. När
jag läser nya manus hoppas jag alltid på att det ska vara just riktigt bra
skräckberättelser, något som får mig att bita på naglarna i lätt ångest och
snegla mot eventuellt hemsökta skåpsdörrar. Tyvärr händer det alldeles för
sällan, vilket kanske är bra eftersom jag egentligen inte alls kan hantera det där. Men när man väl är i det kan det vara ganska mysigt. Inför den
stundande julkäckheten med röda äppelkinder och dans runt granen (?) kan det
väl inte anses vara annat än sunt förnuft att varva ner med lite
kallsvettningar och sömnlösa nätter. Den moderna svenska skräckmästaren John
Ajvide Lindqvist skriver nämligen så det kryper längs ryggraden i novellsamlingen
Pappersväggar.
Samlingen består av elva noveller av varierande längd och
intensitet. Där finns de kortkorta berättelserna ”Pappersväggar” och ”Att få hålla om dig till musik” och de mer
utdragna och väluppbyggda ”Gräns” och ”Sluthanteringen”. Det är spöken, troll,
zombies, mystiska tjuvar och vattenmonster som bor i hyreshusets vattensystem.
Ajvide Lindqvist har säkert haft väldigt roligt under skapandet av den här
samlingen, för det lyser igenom mellan raderna.
Att läsa Pappersväggar
är som att sitta runt en regelrätt lägereld och lyssna på spökhistorier. Man
vet att det inte är någon sann berättelse, men man lyssnar ändå, och medan man
lyssnar växer tveksamheten fram. Vad är det som säger att tullpolisen inte är
ett troll? Ser inte mitt hus också lite snett ut? Vad var det som precis lät?
Ajvide Lindqvists mijöer är minst sagt effektfulla. Trötta förorter, ödsliga
skärgårdsöar, mörka skogar och en stor kartong förvandlas skickligt från
trygghetsställen till skräcktyngda platser.
Det här är naturligtvis ingenting som yngre läsare ska ta
del av. Boken vänder sig snarast till åldersgrupper över femton år (personligen skulle jag säga sjutton), och är
perfekt till någon som går i gymnasiet eller på universitetet, är lite lästrött
och behöver nytt bränsle. Novellformen, som blir allt vanligare, gör sig även
bra på bussen eller i tunnelbanan. För där kan ingenting läskigt hända.
…Eller?
/Julia
Författare: John Ajvide Lindqvist
Titel: Pappersväggar
Förlag: Ordfront
Åldersrekommendation: 17+
(Bilden är lånad från libris.kb.se)
(Bilden är lånad från libris.kb.se)
14 december 2011
14.
Magi och vardagsrealism möts i Engelsfors
Magi och vardagsrealism möts i Engelsfors
Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg: Cirkeln
Den svenska ungdomsromanen Cirkeln var en upphaussad historia långt
innan den hamnade på recensionssidor, i bloggar och bokhandel. Rättigheter till den påbörjade
trilogin såldes till både filmbolag och utländska förlag, boken kallades ”en svensk Twilight” och första upplagan trycktes direkt upp i 15 000 exemplar. För författarna och förlaget måste de där sista dagarna innan romanen slutligen släpptes varit en riktig vånda.
I detta fall visade sig dock storsatsningen
vara helt korrekt, och det var nog inte bara jag som blev förvånad när DN, hör
och häpna, frontade hela Kulturdelen med en recension av en ungdomsbok. Cirkeln hade landat och den fullkomligt
tokhyllades av tidningens recensent Jonas Thente, och med honom
många fler.
Cirkeln är alltså den
första delen i en trilogi och utspelar sig i den tråkiga småstaden Engelsfors.
Efter att en elev hittats död på gymnasieskolans toalett, i vad som förmodas
vara ett självmord, sammanförs sex helt olika tjejer under mystiska
omständigheter. De får veta att de är De Utvalda – häxor som besitter magiska krafter – som väckts för att skydda
världen från en främmande ondska. För att använda sina krafter emot den antågande ondskan, måste de nu samarbeta, trots att de är totalt olika och aldrig skulle få för sig att umgås i skolan.
Mina förväntningar på Cirkeln var givetvis också skyhöga, men snart låg jag där med nattlampan
tänd medan jobbtimmarna kom allt närmre, och jag kunde bara inte sluta läsa. Cirkeln innehåller alla de rätta
ingredienserna för en ungdomsserie av detta slag. Det är magiskt, spännande och
övernaturligt på samma gång som det är vardagsrealistiskt, hårt och har en
igenkännande skolmiljö.
Till en början kände jag mig lite skeptisk till de
extremt olika och stereotypa karaktärerna (mobbaren, mobboffret, plugghästen,
partybruden, den alternativa och den snälla), men ju längre in i läsningen jag kom, desto tydligare blev det för mig att det är karaktärerna med sina olikheter och spännande krafter som driver romanen och är dess största fördel. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har gjort skickliga och ärliga tonårsporträtt där både styrkor och svagheter kommer fram. Storyn är tät och man får glutta på de genomtänkta magiska inslagen så lagom mycket att man köper det, men också blir nyfiken på att veta mer. Det kommer vi snart få när del två, Eld, släpps under 2012. Jag ser med spänning fram emot att läsa vidare om häxorna i Engelsfors.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Titel: Cirkeln
Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren
Åldersrekommendation: 12-15, 15+
13 december 2011
13.
En kärlekshistoria
En kärlekshistoria
Ester Roxberg: Antiloper
Det finns en viss sorts vänskap som inte går att jämföra med
någon annan. Det är den där magiska känslan av att bli så kär i en kompis att
man delar allt och ändå vill komma lite närmare. Alla andra stör lite, det är
vi mot dem. Men bara ett litet tag, för förr eller senare knackar resten av
världen på och vill in. I Antiloper från
2011 skriver Ester Roxberg om en stark vänskap, och om hur det är när den där
gnistan som gör att man börjar skratta på precis samma gång långsamt
försvinner.
Astrid och Ellen blir vänner redan första dagen på
gymnasiet. Det är för att det bara är de kvar, och de är egentligen väldigt
olika; Astrid har bandtröjor på sig och sätter ett värde i att aldrig bli
solbränd, Ellen är friidrottstjejen som blir brun varenda sommar vare sig hon
vill det eller ej. De kommer så nära man bara kan, de delar livet.
Men så händer något. Ellen förändras. Hon och Astrid glider allt längre från
varandra, och när Astrid väl förstår vad som hänt är det redan för sent.
Det är få böcker som är så bra att man läser färdigt dem
gåendes från tunnelbanan (eftersom jag har världens sämsta simultankapacitet är
det förenat med livsfara), men det här är en av dem. Och det är ytterst få
böcker som får mig att gråta och le på samma gång, men det här är definitivt en
av dem. Det är sorgligt och fint, och så otroligt kärleksfullt skrivet att jag
önskar att jag kunde få vara sjutton och kär i en vän igen: ”Och när vi
reser oss upp och börjar gå längs strandpromenaden känns det som om våra fötter
har vuxit några centimeter. […]
Vi tar höger in på en spikrak, nyasfalterad genväg som leder till gåshud och
fullkomlig lycka. Och ingenting kan någonsin bli fel.” Istället blir precis allting fel, och när det är som
mörkast har Roxberg förmågan att få läsaren att inse att det finns en
fortsättning även där. På så vis blir Antiloper både en kärleksförklaring och en sorgesång, en
berättelse om att älska, bryta upp, sörja och våga gå tillbaka.
Young adult-genren
växer så det knakar. Det är otroligt kul att se, framför allt för att det
bidrar till en ny syn på ungdomslitteratur. Svenska förlag som Gilla Böcker,
Mix och X Publishing fokuserar på åldersgruppen unga vuxna och ger ut unga
författare som berör. Ester Roxberg vann Lilla Augustpriset 2004 med diktsviten
Se upp lilla människa för snart smäller det. Antiloper är hennes första roman. Vi ser fram emot resten.
/Julia
Titel: Antiloper
Författare: Ester Roxberg
Förlag: X Publishing
Åldersrekommendation: 15+
(Bilden är lånad från libris.kb.se)
12 december 2011
12.
Inte lätt med tresamhet
Inte lätt med tresamhet
Carin och Stina Wirsén: Leka tre
Stina Wirséns ”Vem”-böcker hör till mina standardgåvor när det nalkas barnkalas och det är inte heller sällan jag finner mig stå och bläddra i dem i bokhandeln, bara av rent nöje. Men förutom denna fina småbarnsboksserie gör Stina Wirsén även böcker tillsammans med sin mamma, Carin Wirsén, där Carin skriver och Stina illustrerar. En av dessa böcker är Leka tre som kom ut 2005.
Som titeln avslöjar handlar boken om de svårigheter som kan uppstå när man ska försöka leka tre, då det är lätt att någon hamnar utanför. Bilderboken är uppdelad i tre kapitel där det första handlar om namn, det andra om att dela lika och det tredje om att välja. På olika sätt testar barnen maktutövande och utestänger varandra ur leken. Bland annat när de upptäcker att Stina och Sara börjar på S – men inte Lina, eller när Stina och Lina rimmar – men inte Sara. I ett annat kapitel måste Stina välja sin favoriträtt och när hon väljer spagetti med köttfärssås framför jordgubbsglass får hon ingen glass av Lina och Sara.
Som vuxenläsare hajar jag nästan till när jag läser Leka tre, för att den är så elak och rolig på samma gång. Sedan inser jag att den tar upp en konflikt som åtminstone speglar hela min barndom. Tänk så mycket svartsjuka, lömskhet och samvetskval som kunde uppstå när man försökte sig på tresamheten. Och tänk så självklart det var när det faktiskt lyckades. Stina Wirséns illustrationer är som alltid fantastiska med småfula barn i olika storlekar, mjukiskläder och rosiga kinder. När ett nytt kapitel börjar bryts sidorna från barnens lek till uppslag fyllda med stora prunkande blommor och glada prickar som piggt för läsaren vidare till nästa del.
Texten är skriven ur Stinas, Saras och Linas synvinklar och berättas i pratbubblor. Det är dock framförallt barnens osäkra blickar och sneglingar på varandra som får det att hugga i hjärtat och bubbla i magen på mig av Stina Wirséns träffsäkerhet. På ett Wirsénskt sätt slutar berättelsen också mitt i leken, ganska gott, men mest i en slags odramatiserad äsch-kompromiss. Åh, det är så fint. Jag tror jag bläddrar igenom den en gång till.
/Linda
Titel: Leka tre
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Åldersrekommendation: 3-6
Stina Wirséns ”Vem”-böcker hör till mina standardgåvor när det nalkas barnkalas och det är inte heller sällan jag finner mig stå och bläddra i dem i bokhandeln, bara av rent nöje. Men förutom denna fina småbarnsboksserie gör Stina Wirsén även böcker tillsammans med sin mamma, Carin Wirsén, där Carin skriver och Stina illustrerar. En av dessa böcker är Leka tre som kom ut 2005.
Som titeln avslöjar handlar boken om de svårigheter som kan uppstå när man ska försöka leka tre, då det är lätt att någon hamnar utanför. Bilderboken är uppdelad i tre kapitel där det första handlar om namn, det andra om att dela lika och det tredje om att välja. På olika sätt testar barnen maktutövande och utestänger varandra ur leken. Bland annat när de upptäcker att Stina och Sara börjar på S – men inte Lina, eller när Stina och Lina rimmar – men inte Sara. I ett annat kapitel måste Stina välja sin favoriträtt och när hon väljer spagetti med köttfärssås framför jordgubbsglass får hon ingen glass av Lina och Sara.
Som vuxenläsare hajar jag nästan till när jag läser Leka tre, för att den är så elak och rolig på samma gång. Sedan inser jag att den tar upp en konflikt som åtminstone speglar hela min barndom. Tänk så mycket svartsjuka, lömskhet och samvetskval som kunde uppstå när man försökte sig på tresamheten. Och tänk så självklart det var när det faktiskt lyckades. Stina Wirséns illustrationer är som alltid fantastiska med småfula barn i olika storlekar, mjukiskläder och rosiga kinder. När ett nytt kapitel börjar bryts sidorna från barnens lek till uppslag fyllda med stora prunkande blommor och glada prickar som piggt för läsaren vidare till nästa del.
Texten är skriven ur Stinas, Saras och Linas synvinklar och berättas i pratbubblor. Det är dock framförallt barnens osäkra blickar och sneglingar på varandra som får det att hugga i hjärtat och bubbla i magen på mig av Stina Wirséns träffsäkerhet. På ett Wirsénskt sätt slutar berättelsen också mitt i leken, ganska gott, men mest i en slags odramatiserad äsch-kompromiss. Åh, det är så fint. Jag tror jag bläddrar igenom den en gång till.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Åldersrekommendation: 3-6
11 december 2011
11.
Ett vemodigt avslut på sommarlovet
Ett vemodigt avslut på sommarlovet
Stian Hole: Hermans sommar
När Hermans sommar
kom ut på svenska 2008 jobbade jag i en bokhandel. Min specialitet var barn-
och ungdomslitteratur, och jag minns att jag blev helt ställd när jag såg Stian
Holes bisarra och samtidigt självklara illustrationer för första gången. Det
var något helt nytt, och stilen var fascinerande nyskapande och väldigt
spännande. När jag nu läser om boken möts jag av en berättelse som rymmer
rädsla, melankoli och hopp.
Herman är sex år. Sommarlovet går obönhörligt mot sitt slut,
och när hösten kommer ska han börja skolan. Och inte har han någon lös tand
heller, fast han har vickat på alla tänder framför spegeln varenda kväll.
Herman oroar sig, och på något sätt kommer den oron att innefatta en annan, djupare
sorts oro. Han undrar hur det är att dö, hur det är att bli gammal och vad hans
föräldrar och hans vänner, de tre tanterna, egentligen är rädda för.
Existentiella frågor blandas med vemod under de sista sommarlovsdagarna.
Stian Hole beskriver på ett fint och känsligt sätt hur det
är att vara sex år och rädd. Men i det här fallet handlar det inte om att vara
rädd för det som går att ta på, utan snarare om det som finns inuti, det man är
rädd för fast ingen vet. Herman är rädd för att dö. Han är rädd för att börja
skolan. Han är rädd för att hösten ska komma och han har ångest för att
sommaren tog slut så fort. På sista sidan står han och tittar ut genom
fönstret: ”Det är tretton timmar kvar tills skolan börjar. Och Herman oroar
sig.” Jag tror att det är ett av de bästa sluten jag har läst. Tonen är
melankolisk och lite långsam, och Hole fångar precis den tunga känslan av att
behöva lämna något bakom sig för att påbörja något nytt.
Holes illustrationer är ett datorredigerat collage av
fotografier och teckningar. Proportionerna är inte helt skalenliga – figurernas
huvuden är lite för stora för kroppen, vilket på ett fint sätt illustrerar
Hermans bryderier men också känns lite otäckt. Bilderna framhäver även det
vemod som texten förmedlar, och på i princip alla sidor finns något som
påminner om hösten och det förgängliga. Mot slutet flyger svalorna söderut. Det
finns även en del blinkningar till den vuxna läsaren, till exempel sitter Elvis
och kikar ut genom fönstret i den turnébuss som Hermans pappa, Violinisten,
precis satt sig på. Varje gång jag läser
hittar jag nya detaljer, det är väldigt välgjort och ett imponerande hantverk. Numera finns det
dessutom två böcker till i serien om Herman: Herman och eldsvådan (2009) och
Hermans hemlighet (2011).
Det är något väldigt speciellt med norsk barnlitteratur. Om
man jämför med svenska bilderböcker är de norska nästan alltid snäppet vassare.
De är lite mer vågade, med ett i många fall nyskapande och okonventionellt
bildspråk som får fantasin att skena. Naturligtvis gäller detta inte
automatiskt alla norska författare och illustratörer, och naturligtvis ska man
heller inte dra alla svenska upphovsmän över en kam, men där finns en mycket
intressant kontrast. De svenska översättningarna av Stian Holes böcker visar på
ett nytänk inom den svenska bilderbokskulturen som jag tycker är högst
välkommet.
/Julia
Titel: Hermans sommar
Författare: Stian Hole
Översättare: Barbro Lagergren
Förlag: Alfabeta
Åldersrekommendation: 3-6
10 december 2011
10.
Pohl väjer inte för mörkret
Pohl väjer inte för mörkret
Peter Pohl: Janne, min vän
Janne, min vän tar plats i femtiotalets Stockholm där tolvåriga Krille nyligen börjat en tuff skolgång på Södra Latin, samtidigt som han fortfarande umgås med sitt grabbgäng på Södermalms gator. En dag dyker en kaxig rödhårig pojke upp på sin cykel. Det är Janne, som trots att han liknar en flicka och har ett uselt bollsinne, lyckas imponera på hela gruppen med våghalsighet och oslagbara cykelkunskaper. Krille och Janne bygger upp en speciell vänskap och varje kväll följer Janne med hem till Krilles familj för att dricka varm choklad. Men ibland försvinner Janne under långa perioder. Och ibland kommer han tillbaka blåslagen. Krille är utom sig av oro, men vågar inte söka reda på svaren bakom Jannes fasad – förrän det är alldeles för sent.
Janne, min vän kom ut 1985 och är Peter Pohls debutroman. En stark historia där Pohl inte väjer för mörkret och där läsaren själv får fylla i de obesvarade luckorna. Vi befinner oss på gränsen mellan den bekymmerslösa barndomen och det tuffa vuxenlivet, och på ett vackert och smärtsamt sätt skildras den kärleksfulla vänskapen och förälskelsen mellan pojkarna. Något jag tycker man ändå ganska sällan ser i böcker. Historien blir särskilt stark då den berättas av tolvåriga Krille – i korta, rappa meningar med femtiotalets utmärkande söderslang. Just språket kan vara ovanligt för läsögat att komma in i, men snart ger det desto mer. Är man dessutom bekant med Stockholm blir det en extra upplevelse att läsa om platserna, kvarteren och livet i staden under denna tid.
Romanen är placerad i barn- och ungdomsbokshyllan, men jag fick en ännu större behållning av boken när jag läste om den som 29-åring. Peter Pohl öppnar i vanlig ordning upp för diskussion och lyfter framförallt starka genusfrågor. Jag förstår att boken är populär både som kurslitteratur och i skolundervisning. Med brännande frågor och ett ovanligt och levande språk tåls Janne, min vän att läsas om och om och om igen.
/Linda
Titel: Janne, min vän
Janne, min vän tar plats i femtiotalets Stockholm där tolvåriga Krille nyligen börjat en tuff skolgång på Södra Latin, samtidigt som han fortfarande umgås med sitt grabbgäng på Södermalms gator. En dag dyker en kaxig rödhårig pojke upp på sin cykel. Det är Janne, som trots att han liknar en flicka och har ett uselt bollsinne, lyckas imponera på hela gruppen med våghalsighet och oslagbara cykelkunskaper. Krille och Janne bygger upp en speciell vänskap och varje kväll följer Janne med hem till Krilles familj för att dricka varm choklad. Men ibland försvinner Janne under långa perioder. Och ibland kommer han tillbaka blåslagen. Krille är utom sig av oro, men vågar inte söka reda på svaren bakom Jannes fasad – förrän det är alldeles för sent.
Janne, min vän kom ut 1985 och är Peter Pohls debutroman. En stark historia där Pohl inte väjer för mörkret och där läsaren själv får fylla i de obesvarade luckorna. Vi befinner oss på gränsen mellan den bekymmerslösa barndomen och det tuffa vuxenlivet, och på ett vackert och smärtsamt sätt skildras den kärleksfulla vänskapen och förälskelsen mellan pojkarna. Något jag tycker man ändå ganska sällan ser i böcker. Historien blir särskilt stark då den berättas av tolvåriga Krille – i korta, rappa meningar med femtiotalets utmärkande söderslang. Just språket kan vara ovanligt för läsögat att komma in i, men snart ger det desto mer. Är man dessutom bekant med Stockholm blir det en extra upplevelse att läsa om platserna, kvarteren och livet i staden under denna tid.
Romanen är placerad i barn- och ungdomsbokshyllan, men jag fick en ännu större behållning av boken när jag läste om den som 29-åring. Peter Pohl öppnar i vanlig ordning upp för diskussion och lyfter framförallt starka genusfrågor. Jag förstår att boken är populär både som kurslitteratur och i skolundervisning. Med brännande frågor och ett ovanligt och levande språk tåls Janne, min vän att läsas om och om och om igen.
/Linda
(Bilden är lånad från libris.kb.se) |
Författare: Peter Pohl
Förlag: Alfabeta
Åldersrekommendation: 12-15, 15+
9 december 2011
9.
En bok att längta till
En bok att längta till
Lina Forss: Kär i kärleken
När Timotej af Lilja flyttar till sop-London med mamma och
plastpappan Örjan är livet plötsligt inte så självklart längre. Den nya skolan verkar hemsk, och att storebror Fredrik stannar kvar i Stockholm bidrar inte precis till den goda stämningen. Men Timotej är lite som en katt – hon landar på alla fyra.
Sedan var det ju det här med killarna också. Vem är hon egentligen kär i: No
strings attatched-Wille, Rotborsten eller Paul med de lite farliga ögonen?
Timmy vet inte, för hon blir kär på en sekund och sedan finns inget annat.
Förrän hon träffar någon ny, vill säga.
Något som nästan alltid är synonymt med en fin läsupplevelse
är att berättelsen har väl uppbyggda karaktärer. En teori jag har är att det
smartaste en författare kan göra är att bygga sina karaktärer på ett sådant
sätt att läsaren vill bli deras vän. Har huvudpersonen väl kommit nära ens
hjärta blir marginalerna så mycket större, så mycket roligare, och författaren
kan på allvar ta ut svängarna. Precis så är det för mig med Timotej af Lilja.
Hon är jätterik, har en fantastisk (om än inte helt okomplicerad) relation till
sin mamma, får en egen lägenhet när de flyttar till London och i varje gathörn
står en kille och flirtar med henne. Det skulle kunna vara skitjobbigt, men är
bara fantastiskt charmigt. Jag tror att det är Forss främsta styrka, detta att
man älskar Timmy från rad ett.
Kär i kärleken kom i
våras och är Lina Forss första
ungdomsroman. Hon är en skicklig berättare, med ett oerhört tempo i språket.
Det är som om orden flödar ur henne; som om hon skriver det hon tänker utan att
klippa och klistra sönder det. Det är en sorts stream of
consciousness som blir effektfull utan att
kännas jobbig, och jag köper det rakt av. På ett enkelt och samtidigt
hjärtskärande sätt beskrivs den oändliga söndagsångesten, dagen-efter-ångesten
och den svindlande kärlekskänslan som ibland dalar innan den ens hunnit lyfta: ”Nej,
det är inget mellan oss, jag är inte kär i honom, men vi var så himla nära.
Räknas inte det?” Forss har en förmåga att sätta fingret på den onda punkten
utan att trycka till. Hon bara känner lite, så att man vet att hon vet, och sedan går hon vidare. Med detta inte sagt att Kär i kärleken är någon deppig historia - tvärtom. Det är sprudlande och livsbejakande. En bok att längta till.
/Julia
Författare: Lina Forss
Förlag: Bonnier Carlsen
Åldersrekommendation: 15+
8 december 2011
Boksöders julbasar!
Över Söders kullerstensgator har vi idag traskat runt för att spana in Boksöders julbasar!
Medan Ordfront stod för Jinglebells, bjöd Leopard på bästa glöggen. På Modernista trängdes kartonger av nyheter, medan Alfabeta lockade flest besökare till sina bokbord. En väldigt mysig tillställning hursom och med en ny pepparkaka i varje port smög sig till och med julstämningen på. Hårda klappar hör ju dessutom julen till.
/Julia & Linda
Alfabetas bokbord. |
/Julia & Linda
8.
Gnistrande ord rakt i magtrakten
Gnistrande ord rakt i magtrakten
Aase Berg:
Människoätande människor i Märsta
Tove är 16
år och längtar efter att få lära sig kyssas, greppa livet och slippa skolan.
Tillsammans med sina två bästa vänner, den vackra Klara och den kloka Britta,
har hon förstått att de vuxnas liv bara handlar om att jobbajobbajobba. Det är
inget de tänker gå med på, denna trekroppade monsterödla, som vännerna kallar
sig. Men trots det starka ödlebandet är vänskap varken alltid att räkna med eller lätt att hantera
när förälskelser kommer emellan och vuxenlivet likväl smyger
sig på.
Med
poesiromanen Människoätande människor i
Märsta debuterar Aase Berg som ungdomsförfattare. Texten är skriven i
poetisk form, men berättelsen är sammanhängande romanen igenom. I korta avsnitt
ges starka bilder av såväl sommarläger, hårda tonårsfester och elak mobbning,
som brännande svartsjuka, darrande osäkerhet och varm vänskap.
Jag slukar
Toves berättelse på en dag, men efteråt vill jag bläddra tillbaka, läsa om och suga
länge på gnistrande ord och meningar som träffar rakt i magtrakten. Det är roligt, vackert, allvarligt. Någonstans
gör det också lite ont att läsa om ödletrion. Tonårens smärtande och
frihetstörstande år blir nära, samtidigt som jag tragiskt får erkänna för mig själv att jag nu ingår i det Tove kallar jobbajobbajobba-tåget, som planerar in hobby & fritid och tar (lite) vin till fredagsteven.
/Linda
Titel: Människoätande människor i Märsta
Författare: Aase Berg
Förlag: Natur & Kultur
Åldersrekommendation: 12-15, 15+
(Bilden är lånad från www.libris.kb.se)
7 december 2011
7.
Att läsa utan ord
Att läsa utan ord
Shaun Tan: Ankomsten
För ett par år sedan var jag på en föreläsning med Shaun
Tan. Jag hade ingen aning om vem han var, och kanske var det därför jag blev så
fullkomligt tagen av hans bilder. Han visade exempel från sitt senaste verk, The
Arrival, och jag var helt såld. Då var det
inte en helt självklar sak att få tag i hans böcker. Som jag minns det fick jag
leta rätt länge innan jag till slut hittade en av hans tidigare böcker, The
Rabbits, skriven tillsammans med John
Marsden. Och jag läste, och jag förvånades gång på gång över att inga svenska
förlag hade fått upp ögonen för honom. Men så på förra årets bokmässa i
Göteborg bokstavligen snubblade jag över en kartong med den då nyligen utgivna Ankomsten vid Kabusas monter.
Egentligen behövs det ingen översättning av The Arrival, eftersom den helt saknar text. Det är något så
ovanligt som en bilderbok som står helt på egna ben. Genom små och stora bilder
berättar Tan historien om en krigsflyktings ankomst till ett nytt land, och hur han upplever mötet med den stora staden, det nya
språket och de främmande människorna. Hans ensamhet är påtaglig, och
illustreras fint av en litet djur som dyker upp vid hans sida en dag och blir
hans vän (det är oklart om djuret är verkligt eller ej, men för mannen är det
det). Samtliga bilder är tecknade som fotografier och svagt
sepiatonade. Det är väldigt vackert, och ett viktigt stycke samtidshistoria.
Ur Ankomsten (bild lånad från www.shauntan.net)
Det har diskuterats om Ankomsten alls riktar sig till barn (Tan har skrivit många
andra böcker till en yngre läskrets, så till exempel Det röda trädet). Personligen tror jag att den kan läsas med stor
behållning både av vuxna och av barn, även om vissa bilder nog kan vara
obehagliga för de minsta. I våras fick Shaun Tan (äntligen) ALMA-priset. Det är
han väl värd.
/Julia
Titel: Ankomsten
Författare: Shaun Tan
Originalets titel: The Arrival
Förlag: Kabusa
Åldersrekommendation: Alla åldrar
(Bilden är lånad från http://libris.kb.se)
6 december 2011
6.
En ständigt aktuell modern klassiker
En ständigt aktuell modern klassiker
Gun-Britt Sundström: Maken
1976 var året då kultromanen Maken gavs ut för första gången. Sedan dess har den kommit i flera nyutgåvor och landade i mina händer en dag för fyra år sedan. Maken är varken en barn- eller ungdomsbok, men en roman jag ständigt rekommenderar till de flesta från gymnasietiden och alla åldrar uppåt. Maken etsar sig fast och är därför också oundviklig på denna lista.
Bokens undertitel är ”En förhållanderoman” och det är Martina som uppriktigt berättar om och ifrågasätter detta romanens stora ämne. Efter en kvällsföreläsning möter hon den torra och traditionella Gustav och de blir snart ett par. Men medan Gustav älskar Martina förbehållslöst och vill bli gift, har Martina också ett stort behov av att vara fri och inte kvävas i relationen. Under sju år försöker de på olika sätt, bryter upp, träffar andra, provar igen – samtidigt som det ständigt förs en diskussion om jämlikhet, tvåsamhet, samhället, lust och gränser.
Maken utspelar sig i sextio- och sjuttiotalets Stockholm med starka tids- och platsmarkörer, där såväl samhälle som könsroller är under förändring. Trots detta skiljer sig romanens diskussioner inte mycket från dagens. Hur klarar man av att leva i en relation och samtidigt vara sin egen? Hur balanserar man ett förhållande när någon älskar mer? Vad säger att man måste leva med en och samma person – och hur klarar man av att inte leva med den människa man älskar mest?
Gun-Britt Sundström har skrivit denna moderna klassiker med ett rakt, ärligt och oförställt språk ur Martinas cyniska synvinkel. Sällan har det aldrig slutdiskuterade ämnet kärlek tagits upp så väl, så gripande, så verklighetstroget – utan att bli fånigt eller utslitet. Sara Stridsberg har i Bang skrivit att hon läst Maken flera gånger, men att den gjort olika saker med henne beroende på var hon befunnit sig i ”projektet kärlek”. Jag tycker detta sammanfattar läsningen mycket bra och det är också den stora anledningen till att denna vardagliga relationsroman är en måste-bok – både för den generation som har sin första kärleksrelation idag och för de generationer som går igenom sin andra, tredje, fjärde tuffa förhållandekamp.
/Linda
Titel: Maken: en förhållanderoman
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Åldersrekommendation: 15+
/Linda
Titel: Maken: en förhållanderoman
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Åldersrekommendation: 15+
(Bilden är lånad från www.libris.kb.se)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)