11.Ett vemodigt avslut på sommarlovet

Stian Hole: Hermans sommar

När Hermans sommar kom ut på svenska 2008 jobbade jag i en bokhandel. Min specialitet var barn- och ungdomslitteratur, och jag minns att jag blev helt ställd när jag såg Stian Holes bisarra och samtidigt självklara illustrationer för första gången. Det var något helt nytt, och stilen var fascinerande nyskapande och väldigt spännande. När jag nu läser om boken möts jag av en berättelse som rymmer rädsla, melankoli och hopp.

Herman är sex år. Sommarlovet går obönhörligt mot sitt slut, och när hösten kommer ska han börja skolan. Och inte har han någon lös tand heller, fast han har vickat på alla tänder framför spegeln varenda kväll. Herman oroar sig, och på något sätt kommer den oron att innefatta en annan, djupare sorts oro. Han undrar hur det är att dö, hur det är att bli gammal och vad hans föräldrar och hans vänner, de tre tanterna, egentligen är rädda för. Existentiella frågor blandas med vemod under de sista sommarlovsdagarna.

Stian Hole beskriver på ett fint och känsligt sätt hur det är att vara sex år och rädd. Men i det här fallet handlar det inte om att vara rädd för det som går att ta på, utan snarare om det som finns inuti, det man är rädd för fast ingen vet. Herman är rädd för att dö. Han är rädd för att börja skolan. Han är rädd för att hösten ska komma och han har ångest för att sommaren tog slut så fort. På sista sidan står han och tittar ut genom fönstret: ”Det är tretton timmar kvar tills skolan börjar. Och Herman oroar sig.” Jag tror att det är ett av de bästa sluten jag har läst. Tonen är melankolisk och lite långsam, och Hole fångar precis den tunga känslan av att behöva lämna något bakom sig för att påbörja något nytt.

Holes illustrationer är ett datorredigerat collage av fotografier och teckningar. Proportionerna är inte helt skalenliga – figurernas huvuden är lite för stora för kroppen, vilket på ett fint sätt illustrerar Hermans bryderier men också känns lite otäckt. Bilderna framhäver även det vemod som texten förmedlar, och på i princip alla sidor finns något som påminner om hösten och det förgängliga. Mot slutet flyger svalorna söderut. Det finns även en del blinkningar till den vuxna läsaren, till exempel sitter Elvis och kikar ut genom fönstret i den turnébuss som Hermans pappa, Violinisten, precis satt sig på. Varje gång jag läser hittar jag nya detaljer, det är väldigt välgjort och ett imponerande hantverk. Numera finns det dessutom två böcker till i serien om Herman: Herman och eldsvådan (2009) och Hermans hemlighet (2011).

Det är något väldigt speciellt med norsk barnlitteratur. Om man jämför med svenska bilderböcker är de norska nästan alltid snäppet vassare. De är lite mer vågade, med ett i många fall nyskapande och okonventionellt bildspråk som får fantasin att skena. Naturligtvis gäller detta inte automatiskt alla norska författare och illustratörer, och naturligtvis ska man heller inte dra alla svenska upphovsmän över en kam, men där finns en mycket intressant kontrast. De svenska översättningarna av Stian Holes böcker visar på ett nytänk inom den svenska bilderbokskulturen som jag tycker är högst välkommet.

/Julia

 

Titel: Hermans sommar

Författare: Stian Hole

Översättare: Barbro Lagergren

Förlag: Alfabeta

Åldersrekommendation: 3-6