När Hermans sommar
kom ut på svenska 2008 jobbade jag i en bokhandel. Min specialitet var barn-
och ungdomslitteratur, och jag minns att jag blev helt ställd när jag såg Stian
Holes bisarra och samtidigt självklara illustrationer för första gången. Det
var något helt nytt, och stilen var fascinerande nyskapande och väldigt
spännande. När jag nu läser om boken möts jag av en berättelse som rymmer
rädsla, melankoli och hopp.
Herman är sex år. Sommarlovet går obönhörligt mot sitt slut,
och när hösten kommer ska han börja skolan. Och inte har han någon lös tand
heller, fast han har vickat på alla tänder framför spegeln varenda kväll.
Herman oroar sig, och på något sätt kommer den oron att innefatta en annan, djupare
sorts oro. Han undrar hur det är att dö, hur det är att bli gammal och vad hans
föräldrar och hans vänner, de tre tanterna, egentligen är rädda för.
Existentiella frågor blandas med vemod under de sista sommarlovsdagarna.
Stian Hole beskriver på ett fint och känsligt sätt hur det
är att vara sex år och rädd. Men i det här fallet handlar det inte om att vara
rädd för det som går att ta på, utan snarare om det som finns inuti, det man är
rädd för fast ingen vet. Herman är rädd för att dö. Han är rädd för att börja
skolan. Han är rädd för att hösten ska komma och han har ångest för att
sommaren tog slut så fort. På sista sidan står han och tittar ut genom
fönstret: ”Det är tretton timmar kvar tills skolan börjar. Och Herman oroar
sig.” Jag tror att det är ett av de bästa sluten jag har läst. Tonen är
melankolisk och lite långsam, och Hole fångar precis den tunga känslan av att
behöva lämna något bakom sig för att påbörja något nytt.
Holes illustrationer är ett datorredigerat collage av
fotografier och teckningar. Proportionerna är inte helt skalenliga – figurernas
huvuden är lite för stora för kroppen, vilket på ett fint sätt illustrerar
Hermans bryderier men också känns lite otäckt. Bilderna framhäver även det
vemod som texten förmedlar, och på i princip alla sidor finns något som
påminner om hösten och det förgängliga. Mot slutet flyger svalorna söderut. Det
finns även en del blinkningar till den vuxna läsaren, till exempel sitter Elvis
och kikar ut genom fönstret i den turnébuss som Hermans pappa, Violinisten,
precis satt sig på. Varje gång jag läser
hittar jag nya detaljer, det är väldigt välgjort och ett imponerande hantverk. Numera finns det
dessutom två böcker till i serien om Herman: Herman och eldsvådan (2009) och
Hermans hemlighet (2011).
Det är något väldigt speciellt med norsk barnlitteratur. Om
man jämför med svenska bilderböcker är de norska nästan alltid snäppet vassare.
De är lite mer vågade, med ett i många fall nyskapande och okonventionellt
bildspråk som får fantasin att skena. Naturligtvis gäller detta inte
automatiskt alla norska författare och illustratörer, och naturligtvis ska man
heller inte dra alla svenska upphovsmän över en kam, men där finns en mycket
intressant kontrast. De svenska översättningarna av Stian Holes böcker visar på
ett nytänk inom den svenska bilderbokskulturen som jag tycker är högst
välkommet.
/Julia
Titel: Hermans sommar
Författare: Stian Hole
Översättare: Barbro Lagergren
Förlag: Alfabeta
Åldersrekommendation: 3-6
Bra text om Herman och Hole!
SvaraRaderaIllustrationerna är helt unika, smått obehagliga men oerhört fascinerande.
Jag har alltid undrat om det är ett bildspråk som tilltalar föräldrarna mer än barnen?
Tack så mycket!
SvaraRaderaJo, så är det absolut, bilderna är ju väldigt "vuxna" och därmed svåra (det var inte precis den mest lättsålda boken när jag jobbade i bokhandeln). Samtidigt tror jag att det här är sån där bok som hjälper en att identifiera känslorna om man är liten och oförklarligt rädd för att börja skolan. Plus att bildspråket är revolutionerande på det sättet att man tvingas till att tänka nytt, både som barn och vuxen.
/Julia
Du har helt rätt i att det inte går att ta miste om känslan i varje bild - något som måste vara lika självklart för både vuxna som barn. Samtidigt kan inte jag låta bli att känna ett visst obehag för bilderna (jag gillar dem ändå!), men det kanske bara är jag.
SvaraRadera/D