En resa i ungdomslitteraturen avslutar 2011

Efter en höst i ständigt högt tempo sa kroppen till sist ifrån under julen och gav mig en dos halsfluss. Smärtsamt, men en perfekt anledning att ligga still och bara läsa. Jag passade på att läsa klart sista momentet i distanskursen i barn- och ungdomslitteratur som jag pluggat under hösten, och fick därmed stifta bekantskap med både Gunnel Beckmans för sin tid tabubrytande roman "Tillträde till festen" och Barbro Lindgrens självbiografiska bok om unga Barbro i den dagboksformade boken "Världshemligt". Utöver dessa fina pärlor har jag även hunnit plöja klassiker som Louisa May Alcotts "Unga kvinnor" och Mark Twains "Tom Sawyers äventyr", samt modernare ungdomsromaner som Johanna Thydells "I taket lyser stjärnorna" och Gunnar Ardelius "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket".

Mitt hjärta brinner lite extra starkt för ungdomsboken och det är spännande att jämföra hur den har sett ut under olika årtionden, vilka teman som tagits upp, hur språk och form förändrats och hur den allt mer börjat nå även en äldre publik. Ungdomslitteraturen har alltid varit en het potatis, extremt påverkad av sin samtid och ständigt omdiskuterad. Jag ser fram emot att fortsätta diskutera den här på bloggen under 2012. Till dess tar jag lite semester för några veckor i Indien. Där kommer bland annat dessa böcker ingå i min strand- och tåglektyr.

God fortsättning!
/Linda

Ett besök i bilderboksvärlden

God jul och god fortsättning!

För närvarande är Ung Bok delat i två - Linda har åkt norrut över jul och själv befinner jag mig på västkusten. Här har det blåst och regnat ganska ordentligt, vilket inte gjorde så mycket på själva julafton, men förr eller senare måste man ju ta sig ut - vad passar då bättre än att gå på museum?

Som en del av er kanske känner till pågår just nu en utställning på Göteborgs Konstmuseum om bildkonstnären Jan Lööf. Ni minns kanske Skrotnisse, Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare? Jag tyckte själv att de var lätt obehagliga när jag var liten, men samtidigt är det böcker jag minns som väldigt spännande. I den fina utställningen om Lööfs konstnärskap ingår såväl originalillustrationer från böckerna som modeller och filmupptagningar från filmatiseringen av Skrotnisse. Utställningen fångar Jan Lööfs storhet som berättare och illustratör, och noggrannheten i modellerna är imponerande. Dessutom är utställningen anpassad för både små och stora besökare - ett klart plus!

Har ni vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök, utställningen pågår till och med 5 februari!

/Julia

24. När familjebilden krackelerar

Elin Nilsson: Istället för att bara skrika

Jag måste erkänna att mina förväntningar på Elin Nilssons debutroman är helt andra. Omslag, titel och förmodligen vana säger mig att detta är ännu en samtidsrealistisk ungdomsroman om hjärta och smärta – vilket jag visserligen älskar. Snart inser jag dock att romanen i min hand snarare är en thriller och glädjen över detta överraskar mig. Det måste varit riktigt längesedan jag läste en ungdomsroman i denna form.

Andrea är 16 år och lever med sin mamma och hennes nya man. Pappa Hasse drog till USA när hon var liten och när han väl kom tillbaka efter många år dog han strax i cancer. Den två år äldre systern Sandra har flyttat hemifrån efter att ha blivit gravid och inte kunnat komma överens med mamman. Nu står Andrea mittemellan familjemedlemmarna, samtidigt som hon själv känner massa ilska mot dem bägge. En dag hittar Andrea ett brev i brevlådan där någon kräver mamma på en stor summa pengar. Det har med pappa Hasse att göra och Andrea blir alldeles kall. Frågorna blir bara fler när hon tillsammans med Sandra och kompisen Molly bestämmer sig för att undangömma brevet för mamma och på egen hand ta reda på vad som pågår. Vem var egentligen pappa? Vad gjorde han i USA? Och vad var han inblandad i för skumma affärer? Samtidigt som Andrea gräver i familjens förflutna tvingas hon möta nutiden med låg självkänsla och i trassliga familjeförhållanden.

Det är spännande i Elin Nilssons roman och jag fastnar snabbt i den mystiska historien, för att sedan inte kunna slita mig. Parallellt med huvudberättelsen får vi i korta avsnitt, i annat typsnitt, även ta del av en annan berättelse som gör att saker sakta klarnar. Utpressningshistorien är egentligen ett alldeles för allvarligt mysterium att rota i för Andrea och Sandra, men deras desperation att få reda på mer om sin far säger ganska mycket om hur de mår. Här finns inte bara mörka hemligheter att luska ut, utan också bråk, ilska och frågetecken att reda ut med mamman.

Elin Nilsson får berättelsen att kännas äkta och jag känner med Andreas frustration över att hamna mittemellan och bara vilja allas bästa. Utöver familjedramat som utspelas byggs en fin vänskap upp mellan Andrea och Molly, där Andrea för första gången vågar släppa någon innanför sina murar. Berättelsens språk flyter fram över sidorna, känns trovärdigt och är lätt att ta till sig. Ibland är det roligt, ibland vackert och vissa meningar suger sig fast så mycket att jag hör dem i huvudet långt efter att jag slagit igen min bok.

/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: Istället för att bara skrika

Författare: Elin Nilsson

Förlag: Alfabeta

Åldersrekommendation: 12-15

23. "NED PÅ KNÄ FÖR KORKARNAS KONUNG!"

Barbro Lindgren: Vems lilla mössa flyger?

Barbro Lindgrens böcker om Loranga, Mazarin och Dartanjang är så gott som kultförklarade vid det här laget. Berättelserna om den bisarra och omåttligt älskade trion har på senare år blivit både teater och bokhandelslogga (se butiken Bokslukaren på Mariatorget i Stockholm). Och de är, minst sagt, fantastiska. Men vad man lätt glömmer är att Barbro Lindgren har gjort mycket mer för barnbokssverige, bland annat Vems lilla mössa flyger –en underbar berättelse med en del spänning och på Lindgrenskt vis fullständigt urflippade karaktärer.

Det är inte alls långt till Barnhans land. Ut ur huset bara, sen över grusgången, genom vildvinsportalen, förbi syrenhäcken, snabbt in genomhålet – och så är man där! Där finns, bland annat, den snälla och lite rädda tygfågeln Nöken, elefanten Ellen som är så gammal att det rinner sågspån ur henne när hon sover i sitt träd, den oberäkneliga och skvatt galna Stenkulan, Farbrornallen som bor i sin håla och spelar Nallbeethoven så det skallrar i fönsterrutorna, Gummiapan Mack (tillika Stenkulans senaste förälskelse) som mest åker runt på sin motorcykel, samt ett okänt antal rangliga och mycket förvirrade kottkor. Tillsammans med Barnhans utforskar de sin lilla värld, går vilse tillsammans och hittar tillbaka. De sätter upp Nökhamlet, hittar en skogstokig korkkung och begraver en kottko. Samtidigt lurar den förfärliga Skrämslagan i snåren. De vet inte riktigt vad det är, men de är säkra på att den är hemsk.

Här är Barbro Lindgren i sitt esse. Utifrån ett barns perspektiv skapar hon en värld där allt är möjligt. Allt kommer an på karaktärerna. De är så bra och levande att de kan ta sig för precis vad som helst utan att det känns krystat eller fånigt. Istället sitter jag och lerstort när jag läser, både för att det är roligt och charmigt, men framför alltför att det är så otroligt bra barnlitteratur. Jag menar, hur kan man låta bli att bli berörd?: ”Ingen fyllde år så sällan som Röden och ändå var han äldre och håligare än de flesta. Barnhans däremot hade haft fler födelsedagar än han själv kunde räkna. Nöken hade också fyllt år ett par tre gånger, liksom Ellen och Mack och Bisamråttan. Nu funderade Barnhans så smått på att fylla år igen. Han hade tappat bort alla presenter och behövde nya. Och Nöken behövde också presenter, så han inte blev avundsjuk. Därför kanske de skulle fylla år imorgon båda två, om vädret tillät och alla var vakna.” Lindgren kan verkligen konsten att få det mest bisarra att kännas helt normalt. Sammantaget med hennes förmåga att bygga karaktärer blir det något alldeles extra, en rolig och häftig läsupplevelse. Barnets världsbild råder helt i Barnhans land. Så kan en kottko vandra iväg helt på egen hand, eller en kork dyka upp från ingenstans och skrika NED PÅ KNÄ FÖR KORKARNAS KONUNG! utan att det känns det minsta märkligt.

Vems lilla mössa flyger åtföljs av Korken flyger och VLMF:Vad Lever Man För? Det är läsning som berikar både stora och små läsare, och lämpar sig extra bra för högläsning.

/Julia 

Titel: Vems lilla mössa flyger

Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren
Åldersrekommendation: 6-9

22. Med trång blus på vuxenmiddag

Lisen Adbåge: Stor-Emma

Lisen Adbåge står bakom en stor del av 2000-talets barnböcker. Hon har både skrivit och illustrerat men är framförallt känd för det sista med sina färgstarka, ofta humoristiska och detaljrika karaktärer och bilder. En av bilderböckerna där Lisen Adbåge både har skrivit och illustrerat är Stor-Emma som kom ut under 2011. På min årsbästalista hamnar den högt och jag skrattar varje gång jag läser om boken.

Emma och hennes föräldrar är bortbjudna på middag hos föräldrarnas vänner. Emma måste följa med fast hon mycket hellre vill stanna hemma och äta chips. Nu tvingas hon istället ta på sig en trång blus, fläta håret och leka med parets dotter som också heter Emma, men kallas Stor-Emma – eftersom hon är större. Problemet är att Stor-Emma mest retas, härmas och luras. Emma vill åka hem, fast pappa säger att de måste stanna. Men när Emma ber Stor-Emma lära henne en häftig dans, lättar stämningen. Plötsligt är det i stället mamma och pappa som tjatar på Emma att de ska åka hem

Stor-Emma är fylld av fantastiska detaljer och tidstypiska saker som fyller ut en ofta vit och ren bakgrund. När föräldrarna stressar runt hemma för att göra sig fina inför middagen, ligger klackskor, pärlhalsband, strumpbyxor och slipsar slängda på golv och över garderober. Hemma hos Stor-Emma är det mer exklusivt med bubbelpool och designmöbler. Emma, som ser obekvämt uppstoppad ut i sin finblus, sneglar nervöst på den bortskämda Stor-Emmas alla grejer, medan Stor-Emma kaxigt ritar med tusch på väggarna för att hon ”skiter i om man inte får”.

Berättelsen fokuserar på barnens möte och maktspelet som utövas mellan dem, där lilla Emma är i ständigt ängsligt underläge. Samtidigt är föräldrarna upptagna av sin vuxenmiddag och kastar endast stressade blickar på barnen. Ibland är bilderna dessutom målade ur Emmas synvinkel, så att de vuxnas huvuden huggs av och man bara ser stora, tjocka mammor och pappor i rörelse. Karaktärerna är ofta överdrivet framställda och framförallt de vuxna påminner lite om figurerna i Karl-Bertil Jonssons julafton. Allra finast blir det dock på slutet när de två Emmorna har funnit varandra. Då revolterar de mot sina föräldrar, kastar av sig de obekväma finkläderna och fnissar elakt tillsammans i linne och tajts med svettiga, rosenröda kinder och hår som står åt alla håll.

/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: Stor-Emma

Författare & illustratör: Lisen Adbåge

Förlag: Natur & Kultur

Åldersrekommendation: 0-3, 3-6

Planering inför våren

Snart är julen här och kalendern tar slut. Som tur är sitter vi här och pratar om massa nya idéer, planerar teman och den stundande bokvåren.

Vad vill ni läsa om? Lämna gärna en kommentar!

21. Ett guldkorn

Sven Nordqvist: Stackars Pettson

Böckerna om Pettson och Findus har nog format en hel generation bilderboksslukare. Sven Nordqvist har förmågan att som ingen annan berätta roliga, spännande och fartfyllda historier genom text och bild. Texterna är välskrivna, och bilderna är ofta otroligt detaljrika och livfulla. Överallt finns små figurer som lever sina egna liv i lådor, skrymslen och vrår.  Däremot är det sällan man anar ett större djup. Kanske är det därför jag blir så starkt berörd av Stackars Pettson.

Det är höst. Utanför fönstret har träden fällt sina löv, det är blött och kallt. Pettson sitter inne och dricker sitt förmiddagskaffe och har inte alls lust att hugga ved och vända potatislandet som han har tänkt. Findus, däremot, är oerhört rastlös. Han försöker med alla medel få Pettson att leka med honom, och när det inte lyckas inser han att det enda som kan vända Pettsons dåliga humör är en fisketur. Efter mycket övertalning bestämmer sig Pettson för att följa med, och det visar sig att Findus vet precis hur man gör en sur gubbe glad igen.

Stackars Pettson är den mest lågmälda av Nordqvists böcker om Pettson och Findus. Där finns en melankolisk ton som på något sätt känns väldigt mänsklig. Bilderna är nedtonade och präglas av bleka höstfärger: grått som regnet och vattnet, mörkgrönt som granarna och gulbrunt som vassen, ekan och tapeterna i köket. Till och med det karaktäristiska röda huset är liksom grådaskigt – allt går ton i ton med Pettsons humör. På näst sista uppslaget finns en bild som överträffar allt annat: Pettson och Findus fiskar i en skogssjö, och allt är tyst och stilla. På detta uppslag förekommer inga specifika detaljer, lustiga små djur eller hus, istället låter författaren det lugn som nämns i texten gå igen även i illustrationerna: ”De satt alldeles tysta i en hel kvart. Det enda som hördes var vattnet som då och då skvalpade mot båten. Sjön var grå, himlen var grå, skogen stod mörk runtomkring. Höstens guldlöv hade fallit till marken, naturens starka färger hade dragit sig tillbaka inför vintern. Allt hade övergått till brun-grön-grått i olika nyanser. Men den fuktiga luften gav färgerna skärpa och djup och fick dem att lysa.” Det är väldigt, väldigt vackert skrivet.

Det är härligt att Pettson och Findus har ett sådant fint samspel, och i den här boken blir det extra tydligt. Pettson är vresig, vuxen, ångesttyngd och lättirriterad. Findus kan absolut inte sitta still. Han fiskar sillmörtar ur den randiga köksmattan och jagar efter sockerbitar på golvet. Och kanske kan man testa att balansera på stolen? Det låter ju i alla fall ingenting?

Det här är en bok att minnas och gå tillbaka till, och, naturligtvis, presentera för nya små bokälskare. 

                     

/Julia

Titel: Stackars Pettson

Författare: Sven Nordqvist

Förlag: Opal

Åldersrekommendation: 3-6

20. Fartfyllt och roligt med Tilda

Ingelin Angerborn: Om jag bara inte råkat göra pappa till astronaut

Vad ska man göra när alla klasskompisar skryter om sina pappors häftiga jobb? Tilda hinner inte ens fundera över detta innan hon helt plötsligt har klämt ur sig att hennes pappa minsann är astronaut. Problemet är att hon nu måste bevisa det. Som vanligt när Tilda råkat dra en vit liten lögn (som hon verkligen försöker låta bli!) leder den ena dumheten till den andra. Snart har Tilda inte bara förvandlat sin pappa till astronaut – hon har också slarvat bort gympalärarens motorcykelhjälm, förstört tant Doris kärleksfoto och blivit osams med bästa kompisen Julia.

Om jag bara inte råkat göra pappa till astronaut är en rolig, fartfylld och härlig bok om Tilda som ständigt råkar ställa till det för sig. Ingelin Angerborn skriver med högt tempo och humor på ett lekfullt och glatt sätt. Även om man förstår att det till sist kommer att gå bra, håller spänningen i sig boken igenom och man undrar hur det egentligen ska lösa sig. Kanske framförallt på grund av Angerborns smarta stilistik där varje kapitel inleds med en ny intresseväckande hint om vad som är på gång, exempelvis: ”Om jag inte hade gått till tandläkaren, så hade jag inte stulit tidningen. Men nu gjorde jag det.”

Som läsare tycker jag väldigt mycket om den påhittiga, levnadsglada Tilda och jag lider med henne när hon råkar ut för konstiga händelser, fast hon egentligen bara vill väl. Om jag bara inte råkat göra pappa till astronaut är en väldigt snäll bok, med fina karaktärer och roliga händelser, som jag tror passar perfekt som högläsningsbok i lågstadieklasser. Detta är den andra boken i serien om Tildas trubbel. Jag hoppas fler böcker är på gång.

/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: Om jag bara inte råkat göra pappa till astronaut

Författare: Ingelin Angerborn

Förlag: Tiden/Rabén & Sjögren

Åldersrekommendation: 6-9

19. Magi och goda hjärtan

Ondjaki: Ynari, flickan med de fem flätorna

Vi var många som blev glada över det afrikanska temat på bokmässan i Göteborg 2010. Naturligtvis kan man ha invändningar mot hur temat behandlades – montern ”Afrika har ordet” var placerad på övervåningen, vilket gjorde att det inte var så många som hittade dit, och att över huvud taget välja att fokusera på en hel världsdel istället för (som annars) ett specifikt land fick i alla fall mig att trött tänka på det gamla uttrycket the west and the rest. Men på det hela taget var det en bra mässa. En av de författare som gjorde starkast intryck på mig var Ondjaki, en angolansk författare som har ett gott öga till det magiska i språket. När jag nu läser hans Ynari, flickan med de fem flätorna möts jag av en stark tro på drömmar, vardagsmagi och ordets makt.

Ynari har fem flätor som hon haft sedan hon var liten. När hon en dag sitter nere vid floden kommer en pytteliten man fram ur gräset och presenterar sig som Lilleman. De blir vänner, och Ynari blir förtjust när hon inser att Lilleman kan trolla. Men snart förstår hon att alla egentligen kan trolla – det gäller bara att hitta sin egen magi. Lilleman och Ynari ger sig ut på en färd till fem byar, där det visar sig att Ynaris flätor kan göra underverk och att ord kan få en enorm kraft när man vet vad de betyder.

Det här är en väldigt upplyftande berättelse. Ondjaki har förmågan att blåsa liv i det vi ser som vanligt och få oss att inse att det finns en magisk dimension i allt, bara vi är villiga att ta det till oss. Hans figurer är fantasifullt uppbyggda och lockar till läsning, och framför allt Lilleman fascinerar mig. Man vet inte om han finns på riktigt eller om det bara är Ynari som fantiserar, och egentligen gör det detsamma. På sätt och vis är han fiktionen personifierad, verklig i all sin overklighet, och jag gillar det skarpt.

Texten tar stor plats i denna bilderbok som förmodligen skulle ha fungerat lika bra som kortare kapitelbok. Den uppmanar liksom till högläsning. Danuta Wojciechowskas vackra och ibland lite drömlika illustrationer bidrar till känslan av att man som läsare befinner sig på gränsen mellan fantasi och verklighet, en sorts magisk realism som är färgrik och självklar. Ynari, flickan med de fem flätorna är en bok som jag tror att både vuxna och barn mår bra av att läsa; en bok som manar till lugn, uppmärksamhet och framför allt goda hjärtan.

/Julia

Titel: Ynari, flickan med de fem flätorna

Författare: Ondjaki

Illustratör: Danuta Wojciechowska

Översättare: Yvonne Blank

Förlag: Trasten

Åldersrekommendation: 3-6

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

18. Motsatser möts i fascinerande bildkonst

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind 

Vissa bilderböcker dröjer sig kvar och fastnar. Vissa bilderböcker kan man bläddra i om igen, sjunka in i och bara fortsätta upptäcka nya detaljer. Sara Lundbergs Vita streck och Öjvind är en sådan bok – som med dess bildkonst förmodligen fascinerar vuxna lika mycket som barn.

Vita är en flicka som håller ordning på världen genom att måla vägarna med vita, raka streck. Detta för att hjälpa bilarna förstå hitåt och ditåt. En dag faller en pojke rakt ner i hennes färgpyts, rubbar hennes kontroll och kladdar ner vägen med sina nu vitfärgade skosulor. Det är yrvädret Öjvind som inte förstår varför Vita måste fortsätta rakt fram eller varför hon blir så arg. Öjvind följer efter Vita och lyckas till sist blidka henne med en smörgås på leverpastej, gurka och fickludd. Men så blåser vinden upp och Öjvind måste följa med den. Nu är det istället Vita som undrar varför Öjvind måste försvinna. Kvar står hon alldeles ensam i den stora världen. Vita måste helt enkelt hitta Öjvind.

I starka, livliga färger lägger sig Sara Lundbergs bilder över sidorna. Ibland fyller de hela uppslag med vackra landskapsvyer, som när en bro snirklar sig fram över gråa öar och ett kallt hav där segelbåtar trängs. Ibland går bilderna in mer på detaljer, som i den trånga staden där människor och djur i alla storlekar och färger traskar över Vitas övergångsstreck. Efter att Öjvind blåst iväg lägger sig vinden över sidorna, i tunna, vita, snirkliga streck. Husen böjer sig som bananer, håret flyger och Vita går så krokigt i sitt desperata sökande att hon tappar kontrollen och streckar ner både tennisbanor och tavlor. Lika krokigt placerar Sara Lundberg ut texten över sidorna. Ögat får jobba, dramatiken ökar och upplevelsen blir så levande att man nästan tror att själva boken ska blåsa iväg. Men efter stormen kommer lugnet och lägger sig varmt och försiktigt över sidorna, där lilla Vita pustar ut.

Vita streck och Öjvind nominerades till Augustpriset i höstas och är en fristående fortsättning på Vita streck som kom ut 2009. Denna gång tar dock Sara Lundberg Vitas värld ett steg längre när hon låter motsatser och kontraster mötas och kärleksfull vänskap bildas. Det är finurligt, det är lekfullt och det är framförallt så vackert att jag instinktivt bläddrar i boken som om den var ett skört konstverk. Som tur är är en bilderbok sällan menad att vara skör, men ett konstverk kan den definitivt vara, visar Sara Lundberg.

/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: Vita streck och Öjvind

Författare: Sara Lundberg

Förlag: Alfabeta

Åldersrekommendation: 3-6, Alla åldrar

17. Snyggt, subtilt, självklart

Jenny Jägerfeldt: Här ligger jag och blöder

Jag tror att de flesta kan skriva under på att det är något magiskt med böcker som man inte kan sluta läsa. Ofta uppstår ju den effekten så småningom, men långt ifrån alla berättelser fångar en sådär omedelbart på första sidan. Det är fint när det händer, och extra fint är det när det händer med realistiska tonårsskildringar. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt har allt som krävs: en huvudperson man tycker om och identifierar sig med, en intrig som behöver nystas upp, och framför allt: ett otroligt bra språk.

Maja är sjutton år och bor mestadels med sin pappa. Mamma Jana i Norrköping är märkligt frånvarande och inåtvänd. Maja oroar sig, men klagar inte – hon är ju nästanvuxen och van att ta hand om sig själv. Men när Jana plötsligt försvinner vänds Majas värld oväntat upp och ned. Samtidigt hittar hon ett mejl som absolut inte är adresserat till henne, men som rör henne i allra högsta grad.

Här ligger jag och blöder har en otroligt stark inledningsscen där Maja sågar av sig toppen av tummen med en sticksåg. Jag åkte tunnelbana baklänges när jag läste det partiet, och det kändes som att det var jag som hade sågat av mig tummen. Det är nämligen så med Jägerfeldts språk – man tar det till sig och känner det i hela kroppen. Genom språket får även Maja en karaktär som är helt hennes egen. Sällan har jag stött på en huvudperson som är så rakt igenom trovärdig, och ändå så märkbart litterär. Det är någonting med den utpräglat ironiska tonen som i kombination med en stor dos riktigt välskriven prosa blir något alldeles extra: ”Jag reste mig hastigt upp ur sängen. För hastigt, och en tung blyliknande värk spreds från tinning till tinning och tvingade mig att sätta mig ner igen. Munnen var torr. Jag kände på tungan med fingret. Det kändes inte som om den var min, det kändes som ett främmande föremål. Som om ett litet djur hade lagt sig där och bara dött. Jag kände för att göra detsamma”. Jag tänker på filmatiseringen av Christina Herrströms Glappet när jag läser, för på samma sätt som Julia Dufvenius dramatenmonologer framför spegeln går rakt in i hjärtat, andas den här romanen finkultur utan att bli svårläst.

Uppväxttemat och Majas (yttre och inre) sökande efter sin mamma berör. Jägerfeldt lyckas på ett snyggt och subtilt sätt skildra den världsomvälvande och skälvande perioden när man inser att ingenting någonsin är svart eller vitt – föräldrar är inte bara föräldrar, de är människor. På 250 sidor går Maja från trotsig tonåring till ung vuxen, och det är rörande, roligt och självklart på samma gång.

Jenny Jägerfeldt är psykolog och krönikör. Hon har tidigare arbetat med ungdomar på BUP, och driver nu en privat mottagning samt medverkar i Radiopsykologerna på P1. 2006 debuterade hon med romanen Hål i huvudet. Med Här ligger jag och blöder vann hon 2010 Augustpriset i barn- och ungdomsklassen. Den lyfter viktiga frågor, och stärker en i ens växande. Det är, med andra ord, en bok som behövs. 

 /Julia

 

Titel: Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeldt

Förlag: Gilla böcker

Åldersrekommendation: 15+

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

16. Bokbussen som förändrade allt

Maja Hjertzell: I love you Viktoria Andersson

Nioåriga Linn är sedan föräldrarnas skilsmässa ganska nyinflyttad till ett bostadsområde där ingenting händer. Här bor jämnåriga Siri, som oftast ändå leker med Emma, och här bor den arga tanten Runa med sin skällande hund Rex. Till råga på allt har Linns katt försvunnit och mamma försöker ordna en tjejfest till Linn som hon inte ens vill ha. Men så en dag rullar en bokbuss in på gården. Det är bibliotekarien Viktoria Andersson som har bruna stövlar, tutar högt och har jobbat som långtradarchaufför i Tyskland. Linn känner genast på sig att allt från och med nu kommer bli mycket bättre.

I love you Viktoria Andersson tillhör de där böckerna man blir varm, glad och lite sorgsen av på samma gång. Handlingen överraskar och språket är hela tiden levande och roligt. Framförallt bygger Maja Hjertzell upp ett väldigt fint porträtt av den lite ensamma Linn som hellre rabblar fraser på latin och tittar på Google Earth, än att pyssla och fnittra med tjejerna i klassen. Linn får inte ut något av tjejernas lekar, men har likafullt en längtan efter att hitta en kompis. Här blir bibliotekarien Viktoria en slags vuxenvän som alltid går att hälsa på i grannhuset och som aldrig ställer tjatiga frågor och krav som den lite för omtänksamma mamman lätt gör. Med Viktorias hjälp träffar Linn snart också faktiskt en jämnårig kompis.

Lustigt nog var det faktiskt just en bibliotekarie som tipsade mig om Maja Hjertzells fina bok. Det gjorde hon rätt i, för här är en författare jag gärna vill läsa mer av. Utöver texten blev jag alldeles tagen av Anna Nilssons fina omslag och illustrationer som dyker upp då och då i berättelsen. Det är lite femtiotalsretro över bilderna samtidigt som texten både känns modern och genusmedveten. Jag tror I love you Viktoria Andersson passar de flesta barn i låg- och tidig mellanstadieålder. Även om man inte varit i samma situation som Linn är hon lätt att tycka om och relatera till, och vem minns inte känslan av att absolut inget händer i vardagen.

/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: I love you Viktoria Andersson

Författare: Maja Hjertzell

Förlag: Rabén & Sjögren

Åldersrekommendation: 6-9

15. Skräck i kortformat

 John Ajvide Lindqvist: Pappersväggar

Få genrer är så effektiva och effektfulla som skräck. När jag läser nya manus hoppas jag alltid på att det ska vara just riktigt bra skräckberättelser, något som får mig att bita på naglarna i lätt ångest och snegla mot eventuellt hemsökta skåpsdörrar. Tyvärr händer det alldeles för sällan, vilket kanske är bra eftersom jag egentligen inte alls kan hantera det där. Men när man väl är i det kan det vara ganska mysigt. Inför den stundande julkäckheten med röda äppelkinder och dans runt granen (?) kan det väl inte anses vara annat än sunt förnuft att varva ner med lite kallsvettningar och sömnlösa nätter. Den moderna svenska skräckmästaren John Ajvide Lindqvist skriver nämligen så det kryper längs ryggraden i novellsamlingen Pappersväggar.

Samlingen består av elva noveller av varierande längd och intensitet. Där finns de kortkorta berättelserna ”Pappersväggar” och ”Att få hålla om dig till musik” och de mer utdragna och väluppbyggda ”Gräns” och ”Sluthanteringen”. Det är spöken, troll, zombies, mystiska tjuvar och vattenmonster som bor i hyreshusets vattensystem. Ajvide Lindqvist har säkert haft väldigt roligt under skapandet av den här samlingen, för det lyser igenom mellan raderna.

Att läsa Pappersväggar är som att sitta runt en regelrätt lägereld och lyssna på spökhistorier. Man vet att det inte är någon sann berättelse, men man lyssnar ändå, och medan man lyssnar växer tveksamheten fram. Vad är det som säger att tullpolisen inte är ett troll? Ser inte mitt hus också lite snett ut? Vad var det som precis lät? Ajvide Lindqvists mijöer är minst sagt effektfulla. Trötta förorter, ödsliga skärgårdsöar, mörka skogar och en stor kartong förvandlas skickligt från trygghetsställen till skräcktyngda platser.

Det här är naturligtvis ingenting som yngre läsare ska ta del av. Boken vänder sig snarast till åldersgrupper över femton år (personligen skulle jag säga sjutton), och är perfekt till någon som går i gymnasiet eller på universitetet, är lite lästrött och behöver nytt bränsle. Novellformen, som blir allt vanligare, gör sig även bra på bussen eller i tunnelbanan. För där kan ingenting läskigt hända.

…Eller?

/Julia

 Författare: John Ajvide Lindqvist

Titel: Pappersväggar

Förlag: Ordfront

Åldersrekommendation: 17+








(Bilden är lånad från libris.kb.se)

14. Magi och vardagsrealism möts i Engelsfors

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg: Cirkeln

Den svenska ungdomsromanen Cirkeln var en upphaussad historia långt innan den hamnade på recensionssidor, i bloggar och bokhandel. Rättigheter till den påbörjade trilogin såldes till både filmbolag och utländska förlag, boken kallades ”en svensk Twilight” och första upplagan trycktes direkt upp i 15 000 exemplar. För författarna och förlaget måste de där sista dagarna innan romanen slutligen släpptes varit en riktig vånda.

I detta fall visade sig dock storsatsningen vara helt korrekt, och det var nog inte bara jag som blev förvånad när DN, hör och häpna, frontade hela Kulturdelen med en recension av en ungdomsbok. Cirkeln hade landat och den fullkomligt tokhyllades av tidningens recensent Jonas Thente, och med honom många fler.

Cirkeln är alltså den första delen i en trilogi och utspelar sig i den tråkiga småstaden Engelsfors. Efter att en elev hittats död på gymnasieskolans toalett, i vad som förmodas vara ett självmord, sammanförs sex helt olika tjejer under mystiska omständigheter. De får veta att de är De Utvalda – häxor som besitter magiska krafter – som väckts för att skydda världen från en främmande ondska. För att använda sina krafter emot den antågande ondskan, måste de nu samarbeta, trots att de är totalt olika och aldrig skulle få för sig att umgås i skolan.

Mina förväntningar på Cirkeln var givetvis också skyhöga, men snart låg jag där med nattlampan tänd medan jobbtimmarna kom allt närmre, och jag kunde bara inte sluta läsa. Cirkeln innehåller alla de rätta ingredienserna för en ungdomsserie av detta slag. Det är magiskt, spännande och övernaturligt på samma gång som det är vardagsrealistiskt, hårt och har en igenkännande skolmiljö. 

Till en början kände jag mig lite skeptisk till de extremt olika och stereotypa karaktärerna (mobbaren, mobboffret, plugghästen, partybruden, den alternativa och den snälla), men ju längre in i läsningen jag kom, desto tydligare blev det för mig att det är karaktärerna med sina olikheter och spännande krafter som driver romanen och är dess största fördel. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har gjort skickliga och ärliga tonårsporträtt där både styrkor och svagheter kommer fram. Storyn är tät och man får glutta på de genomtänkta magiska inslagen så lagom mycket att man köper det, men också blir nyfiken på att veta mer. Det kommer vi snart få när del två, Eld, släpps under 2012. Jag ser med spänning fram emot att läsa vidare om häxorna i Engelsfors.

/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: Cirkeln

Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren

Förlag: Rabén & Sjögren

Åldersrekommendation: 12-15, 15+

13. En kärlekshistoria

Ester Roxberg: Antiloper

Det finns en viss sorts vänskap som inte går att jämföra med någon annan. Det är den där magiska känslan av att bli så kär i en kompis att man delar allt och ändå vill komma lite närmare. Alla andra stör lite, det är vi mot dem. Men bara ett litet tag, för förr eller senare knackar resten av världen på och vill in. I Antiloper från 2011 skriver Ester Roxberg om en stark vänskap, och om hur det är när den där gnistan som gör att man börjar skratta på precis samma gång långsamt försvinner.

Astrid och Ellen blir vänner redan första dagen på gymnasiet. Det är för att det bara är de kvar, och de är egentligen väldigt olika; Astrid har bandtröjor på sig och sätter ett värde i att aldrig bli solbränd, Ellen är friidrottstjejen som blir brun varenda sommar vare sig hon vill det eller ej. De kommer så nära man bara kan, de delar livet. Men så händer något. Ellen förändras. Hon och Astrid glider allt längre från varandra, och när Astrid väl förstår vad som hänt är det redan för sent.

Det är få böcker som är så bra att man läser färdigt dem gåendes från tunnelbanan (eftersom jag har världens sämsta simultankapacitet är det förenat med livsfara), men det här är en av dem. Och det är ytterst få böcker som får mig att gråta och le på samma gång, men det här är definitivt en av dem. Det är sorgligt och fint, och så otroligt kärleksfullt skrivet att jag önskar att jag kunde få vara sjutton och kär i en vän igen: ”Och när vi reser oss upp och börjar gå längs strandpromenaden känns det som om våra fötter har vuxit några centimeter. […] Vi tar höger in på en spikrak, nyasfalterad genväg som leder till gåshud och fullkomlig lycka. Och ingenting kan någonsin bli fel.” Istället blir precis allting fel, och när det är som mörkast har Roxberg förmågan att få läsaren att inse att det finns en fortsättning även där. På så vis blir Antiloper både en kärleksförklaring och en sorgesång, en berättelse om att älska, bryta upp, sörja och våga gå tillbaka.

Young adult-genren växer så det knakar. Det är otroligt kul att se, framför allt för att det bidrar till en ny syn på ungdomslitteratur. Svenska förlag som Gilla Böcker, Mix och X Publishing fokuserar på åldersgruppen unga vuxna och ger ut unga författare som berör. Ester Roxberg vann Lilla Augustpriset 2004 med diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Antiloper är hennes första roman. Vi ser fram emot resten.

/Julia

Titel: Antiloper

Författare: Ester Roxberg

Förlag: X Publishing

Åldersrekommendation: 15+

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

12. Inte lätt med tresamhet

Carin och Stina Wirsén: Leka tre


Stina Wirséns ”Vem”-böcker hör till mina standardgåvor när det nalkas barnkalas och det är inte heller sällan jag finner mig stå och bläddra i dem i bokhandeln, bara av rent nöje. Men förutom denna fina småbarnsboksserie gör Stina Wirsén även böcker tillsammans med sin mamma, Carin Wirsén, där Carin skriver och Stina illustrerar. En av dessa böcker är Leka tre som kom ut 2005.


Som titeln avslöjar handlar boken om de svårigheter som kan uppstå när man ska försöka leka tre, då det är lätt att någon hamnar utanför. Bilderboken är uppdelad i tre kapitel där det första handlar om namn, det andra om att dela lika och det tredje om att välja. På olika sätt testar barnen maktutövande och utestänger varandra ur leken. Bland annat när de upptäcker att Stina och Sara börjar på S – men inte Lina, eller när Stina och Lina rimmar – men inte Sara. I ett annat kapitel måste Stina välja sin favoriträtt och när hon väljer spagetti med köttfärssås framför jordgubbsglass får hon ingen glass av Lina och Sara.


Som vuxenläsare hajar jag nästan till när jag läser Leka tre, för att den är så elak och rolig på samma gång. Sedan inser jag att den tar upp en konflikt som åtminstone speglar hela min barndom. Tänk så mycket svartsjuka, lömskhet och samvetskval som kunde uppstå när man försökte sig på tresamheten. Och tänk så självklart det var när det faktiskt lyckades. Stina Wirséns illustrationer är som alltid fantastiska med småfula barn i olika storlekar, mjukiskläder och rosiga kinder. När ett nytt kapitel börjar bryts sidorna från barnens lek till uppslag fyllda med stora prunkande blommor och glada prickar som piggt för läsaren vidare till nästa del. 


Texten är skriven ur Stinas, Saras och Linas synvinklar och berättas i pratbubblor. Det är dock framförallt barnens osäkra blickar och sneglingar på varandra som får det att hugga i hjärtat och bubbla i magen på mig av Stina Wirséns träffsäkerhet. På ett Wirsénskt sätt slutar berättelsen också mitt i leken, ganska gott, men mest i en slags odramatiserad äsch-kompromiss. Åh, det är så fint. Jag tror jag bläddrar igenom den en gång till.


/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: Leka tre
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Åldersrekommendation: 3-6

11.Ett vemodigt avslut på sommarlovet

Stian Hole: Hermans sommar

När Hermans sommar kom ut på svenska 2008 jobbade jag i en bokhandel. Min specialitet var barn- och ungdomslitteratur, och jag minns att jag blev helt ställd när jag såg Stian Holes bisarra och samtidigt självklara illustrationer för första gången. Det var något helt nytt, och stilen var fascinerande nyskapande och väldigt spännande. När jag nu läser om boken möts jag av en berättelse som rymmer rädsla, melankoli och hopp.

Herman är sex år. Sommarlovet går obönhörligt mot sitt slut, och när hösten kommer ska han börja skolan. Och inte har han någon lös tand heller, fast han har vickat på alla tänder framför spegeln varenda kväll. Herman oroar sig, och på något sätt kommer den oron att innefatta en annan, djupare sorts oro. Han undrar hur det är att dö, hur det är att bli gammal och vad hans föräldrar och hans vänner, de tre tanterna, egentligen är rädda för. Existentiella frågor blandas med vemod under de sista sommarlovsdagarna.

Stian Hole beskriver på ett fint och känsligt sätt hur det är att vara sex år och rädd. Men i det här fallet handlar det inte om att vara rädd för det som går att ta på, utan snarare om det som finns inuti, det man är rädd för fast ingen vet. Herman är rädd för att dö. Han är rädd för att börja skolan. Han är rädd för att hösten ska komma och han har ångest för att sommaren tog slut så fort. På sista sidan står han och tittar ut genom fönstret: ”Det är tretton timmar kvar tills skolan börjar. Och Herman oroar sig.” Jag tror att det är ett av de bästa sluten jag har läst. Tonen är melankolisk och lite långsam, och Hole fångar precis den tunga känslan av att behöva lämna något bakom sig för att påbörja något nytt.

Holes illustrationer är ett datorredigerat collage av fotografier och teckningar. Proportionerna är inte helt skalenliga – figurernas huvuden är lite för stora för kroppen, vilket på ett fint sätt illustrerar Hermans bryderier men också känns lite otäckt. Bilderna framhäver även det vemod som texten förmedlar, och på i princip alla sidor finns något som påminner om hösten och det förgängliga. Mot slutet flyger svalorna söderut. Det finns även en del blinkningar till den vuxna läsaren, till exempel sitter Elvis och kikar ut genom fönstret i den turnébuss som Hermans pappa, Violinisten, precis satt sig på. Varje gång jag läser hittar jag nya detaljer, det är väldigt välgjort och ett imponerande hantverk. Numera finns det dessutom två böcker till i serien om Herman: Herman och eldsvådan (2009) och Hermans hemlighet (2011).

Det är något väldigt speciellt med norsk barnlitteratur. Om man jämför med svenska bilderböcker är de norska nästan alltid snäppet vassare. De är lite mer vågade, med ett i många fall nyskapande och okonventionellt bildspråk som får fantasin att skena. Naturligtvis gäller detta inte automatiskt alla norska författare och illustratörer, och naturligtvis ska man heller inte dra alla svenska upphovsmän över en kam, men där finns en mycket intressant kontrast. De svenska översättningarna av Stian Holes böcker visar på ett nytänk inom den svenska bilderbokskulturen som jag tycker är högst välkommet.

/Julia

 

Titel: Hermans sommar

Författare: Stian Hole

Översättare: Barbro Lagergren

Förlag: Alfabeta

Åldersrekommendation: 3-6 

10. Pohl väjer inte för mörkret

Peter Pohl: Janne, min vän


Janne, min vän tar plats i femtiotalets Stockholm där tolvåriga Krille nyligen börjat en tuff skolgång på Södra Latin, samtidigt som han fortfarande umgås med sitt grabbgäng på Södermalms gator. En dag dyker en kaxig rödhårig pojke upp på sin cykel. Det är Janne, som trots att han liknar en flicka och har ett uselt bollsinne, lyckas imponera på hela gruppen med våghalsighet och oslagbara cykelkunskaper. Krille och Janne bygger upp en speciell vänskap och varje kväll följer Janne med hem till Krilles familj för att dricka varm choklad. Men ibland försvinner Janne under långa perioder. Och ibland kommer han tillbaka blåslagen. Krille är utom sig av oro, men vågar inte söka reda på svaren bakom Jannes fasad – förrän det är alldeles för sent.


Janne, min vän kom ut 1985 och är Peter Pohls debutroman. En stark historia där Pohl inte väjer för mörkret och där läsaren själv får fylla i de obesvarade luckorna. Vi befinner oss på gränsen mellan den bekymmerslösa barndomen och det tuffa vuxenlivet, och på ett vackert och smärtsamt sätt skildras den kärleksfulla vänskapen och förälskelsen mellan pojkarna. Något jag tycker man ändå ganska sällan ser i böcker. Historien blir särskilt stark då den berättas av tolvåriga Krille – i korta, rappa meningar med femtiotalets utmärkande söderslang. Just språket kan vara ovanligt för läsögat att komma in i, men snart ger det desto mer. Är man dessutom bekant med Stockholm blir det en extra upplevelse att läsa om platserna, kvarteren och livet i staden under denna tid. 


Romanen är placerad i barn- och ungdomsbokshyllan, men jag fick en ännu större behållning av boken när jag läste om den som 29-åring. Peter Pohl öppnar i vanlig ordning upp för diskussion och lyfter framförallt starka genusfrågor. Jag förstår att boken är populär både som kurslitteratur och i skolundervisning. Med brännande frågor och ett ovanligt och levande språk tåls Janne, min vän att läsas om och om och om igen.


/Linda

(Bilden är lånad från libris.kb.se)

Titel: Janne, min vän

Författare: Peter Pohl

Förlag: Alfabeta

Åldersrekommendation: 12-15, 15+

9.En bok att längta till

Lina Forss: Kär i kärleken

När Timotej af Lilja flyttar till sop-London med mamma och plastpappan Örjan är livet plötsligt inte så självklart längre. Den nya skolan verkar hemsk, och att storebror Fredrik stannar kvar i Stockholm bidrar inte precis till den goda stämningen. Men Timotej är lite som en katt – hon landar på alla fyra. Sedan var det ju det här med killarna också. Vem är hon egentligen kär i: No strings attatched-Wille, Rotborsten eller Paul med de lite farliga ögonen? Timmy vet inte, för hon blir kär på en sekund och sedan finns inget annat. Förrän hon träffar någon ny, vill säga.

Något som nästan alltid är synonymt med en fin läsupplevelse är att berättelsen har väl uppbyggda karaktärer. En teori jag har är att det smartaste en författare kan göra är att bygga sina karaktärer på ett sådant sätt att läsaren vill bli deras vän. Har huvudpersonen väl kommit nära ens hjärta blir marginalerna så mycket större, så mycket roligare, och författaren kan på allvar ta ut svängarna. Precis så är det för mig med Timotej af Lilja. Hon är jätterik, har en fantastisk (om än inte helt okomplicerad) relation till sin mamma, får en egen lägenhet när de flyttar till London och i varje gathörn står en kille och flirtar med henne. Det skulle kunna vara skitjobbigt, men är bara fantastiskt charmigt. Jag tror att det är Forss främsta styrka, detta att man älskar Timmy från rad ett.

Kär i kärleken kom i våras och är Lina Forss första ungdomsroman. Hon är en skicklig berättare, med ett oerhört tempo i språket. Det är som om orden flödar ur henne; som om hon skriver det hon tänker utan att klippa och klistra sönder det. Det är en sorts stream of consciousness som blir effektfull utan att kännas jobbig, och jag köper det rakt av. På ett enkelt och samtidigt hjärtskärande sätt beskrivs den oändliga söndagsångesten, dagen-efter-ångesten och den svindlande kärlekskänslan som ibland dalar innan den ens hunnit lyfta: ”Nej, det är inget mellan oss, jag är inte kär i honom, men vi var så himla nära. Räknas inte det?” Forss har en förmåga att sätta fingret på den onda punkten utan att trycka till. Hon bara känner lite, så att man vet att hon vet, och sedan går hon vidare. Med detta inte sagt att Kär i kärleken  är någon deppig historia - tvärtom. Det är sprudlande och livsbejakande. En bok att längta till.

/Julia

Titel: Kär i kärleken

Författare: Lina Forss

Förlag: Bonnier Carlsen

Åldersrekommendation: 15+

Boksöders julbasar!

Över Söders kullerstensgator har vi idag traskat runt för att spana in Boksöders julbasar!

Medan Ordfront stod för Jinglebells, bjöd Leopard på bästa glöggen. På Modernista trängdes kartonger av nyheter, medan Alfabeta lockade flest besökare till sina bokbord. En väldigt mysig tillställning hursom och med en ny pepparkaka i varje port smög sig till och med julstämningen på. Hårda klappar hör ju dessutom julen till.

Alfabetas bokbord.

/Julia & Linda

8. Gnistrande ord rakt i magtrakten

Aase Berg: Människoätande människor i Märsta

Tove är 16 år och längtar efter att få lära sig kyssas, greppa livet och slippa skolan. Tillsammans med sina två bästa vänner, den vackra Klara och den kloka Britta, har hon förstått att de vuxnas liv bara handlar om att jobbajobbajobba. Det är inget de tänker gå med på, denna trekroppade monsterödla, som vännerna kallar sig. Men trots det starka ödlebandet är vänskap varken alltid att räkna med eller lätt att hantera när förälskelser kommer emellan och vuxenlivet likväl smyger sig på.

Med poesiromanen Människoätande människor i Märsta debuterar Aase Berg som ungdomsförfattare. Texten är skriven i poetisk form, men berättelsen är sammanhängande romanen igenom. I korta avsnitt ges starka bilder av såväl sommarläger, hårda tonårsfester och elak mobbning, som brännande svartsjuka, darrande osäkerhet och varm vänskap.

Jag slukar Toves berättelse på en dag, men efteråt vill jag bläddra tillbaka, läsa om och suga länge på gnistrande ord och meningar som träffar rakt i magtrakten. Det är roligt, vackert, allvarligt. Någonstans gör det också lite ont att läsa om ödletrion. Tonårens smärtande och frihetstörstande år blir nära, samtidigt som jag tragiskt får erkänna för mig själv att jag nu ingår i det Tove kallar jobbajobbajobba-tåget, som planerar in hobby & fritid och tar (lite) vin till fredagsteven.

/Linda

Titel: Människoätande människor i Märsta

Författare: Aase Berg

Förlag: Natur & Kultur

Åldersrekommendation: 12-15, 15+

(Bilden är lånad från www.libris.kb.se)

7.Att läsa utan ord

Shaun Tan: Ankomsten

För ett par år sedan var jag på en föreläsning med Shaun Tan. Jag hade ingen aning om vem han var, och kanske var det därför jag blev så fullkomligt tagen av hans bilder. Han visade exempel från sitt senaste verk, The Arrival, och jag var helt såld. Då var det inte en helt självklar sak att få tag i hans böcker. Som jag minns det fick jag leta rätt länge innan jag till slut hittade en av hans tidigare böcker, The Rabbits, skriven tillsammans med John Marsden. Och jag läste, och jag förvånades gång på gång över att inga svenska förlag hade fått upp ögonen för honom. Men så på förra årets bokmässa i Göteborg bokstavligen snubblade jag över en kartong med den då nyligen utgivna Ankomsten vid Kabusas monter.

Egentligen behövs det ingen översättning av The Arrival, eftersom den helt saknar text. Det är något så ovanligt som en bilderbok som står helt på egna ben. Genom små och stora bilder berättar Tan historien om en krigsflyktings ankomst till ett nytt land, och hur han upplever mötet med den stora staden, det nya språket och de främmande människorna. Hans ensamhet är påtaglig, och illustreras fint av en litet djur som dyker upp vid hans sida en dag och blir hans vän (det är oklart om djuret är verkligt eller ej, men för mannen är det det). Samtliga bilder är tecknade som fotografier och svagt sepiatonade. Det är väldigt vackert, och ett viktigt stycke samtidshistoria.

 

Ur Ankomsten (bild lånad från www.shauntan.net)

Det har diskuterats om Ankomsten alls riktar sig till barn (Tan har skrivit många andra böcker till en yngre läskrets, så till exempel Det röda trädet). Personligen tror jag att den kan läsas med stor behållning både av vuxna och av barn, även om vissa bilder nog kan vara obehagliga för de minsta. I våras fick Shaun Tan (äntligen) ALMA-priset. Det är han väl värd.

/Julia

 

Titel: Ankomsten

Författare: Shaun Tan

Originalets titel: The Arrival

Förlag: Kabusa

Åldersrekommendation: Alla åldrar

(Bilden är lånad från http://libris.kb.se)

6. En ständigt aktuell modern klassiker

Gun-Britt Sundström: Maken

1976 var året då kultromanen Maken gavs ut för första gången. Sedan dess har den kommit i flera nyutgåvor och landade i mina händer en dag för fyra år sedan. Maken är varken en barn- eller ungdomsbok, men en roman jag ständigt rekommenderar till de flesta från gymnasietiden och alla åldrar uppåt. Maken etsar sig fast och är därför också oundviklig på denna lista.

Bokens undertitel är ”En förhållanderoman” och det är Martina som uppriktigt berättar om och ifrågasätter detta romanens stora ämne. Efter en kvällsföreläsning möter hon den torra och traditionella Gustav och de blir snart ett par. Men medan Gustav älskar Martina förbehållslöst och vill bli gift, har Martina också ett stort behov av att vara fri och inte kvävas i relationen. Under sju år försöker de på olika sätt, bryter upp, träffar andra, provar igen – samtidigt som det ständigt förs en diskussion om jämlikhet, tvåsamhet, samhället, lust och gränser.

Maken utspelar sig i sextio- och sjuttiotalets Stockholm med starka tids- och platsmarkörer, där såväl samhälle som könsroller är under förändring. Trots detta skiljer sig romanens diskussioner inte mycket från dagens. Hur klarar man av att leva i en relation och samtidigt vara sin egen? Hur balanserar man ett förhållande när någon älskar mer? Vad säger att man måste leva med en och samma person – och hur klarar man av att inte leva med den människa man älskar mest?

Gun-Britt Sundström har skrivit denna moderna klassiker med ett rakt, ärligt och oförställt språk ur Martinas cyniska synvinkel. Sällan har det aldrig slutdiskuterade ämnet kärlek tagits upp så väl, så gripande, så verklighetstroget – utan att bli fånigt eller utslitet. Sara Stridsberg har i Bang skrivit att hon läst Maken flera gånger, men att den gjort olika saker med henne beroende på var hon befunnit sig i ”projektet kärlek”. Jag tycker detta sammanfattar läsningen mycket bra och det är också den stora anledningen till att denna vardagliga relationsroman är en måste-bok – både för den generation som har sin första kärleksrelation idag och för de generationer som går igenom sin andra, tredje, fjärde tuffa förhållandekamp.


/Linda



Titel: Maken: en förhållanderoman
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Åldersrekommendation: 15+

(Bilden är lånad från www.libris.kb.se)